Dagens Nyheter – 9 februari 1871, sida 1

mn a a frihetens och folkrättens sprattlande fisk hjelplöst upphängd på denna krok, som nu lika villigt slukas af Tysklands folk som af dess och andra furstar. Vår tids kulturarbete har nått en materiel. höjd som ingen tillförene skådat; men tyvärr, menskligheten är dertill ingenting mindre än att lyckönska, när bakladdaren, kruppska kanonen, sprängoch brandgranater samt det flytande batteriet, i deras högsta fulländning och nödvändighet för samhället, qvarstå såsom ultina ratio mundi. Den civilisation som enar sig för dessa mål är högst att beklaga — och de folk som äflas efter den vinsten må med rätta betraktas såsom barbarer af en i sin stelnande kulturform emot dem afundsvärd hindu eller kines. En stående arm6 är en olycklig tunga för ett folk; men ett beväpnadt folk är en vanära för hyfsningen samt ett förderf för alla andra och ej minst för sig sjelft. Ty, i trots af alla sofismer som man hör om anfall och försvar — kan väl någon menniska utstaka gränsen meilan dessa båda? Huru var det i detta kriget? Rättighet för en blir rofferi för en annan, när våldet och ej den lugna rättvisan skall tolka dess väsende. Sedan a:lmän folkbeväpning antagits af ett mäktigt folk, utan gällande motvigt i folkrätt, så har nödvändigheten deraf för alla folk, som med detta kunna komma i tvist, äfven lifvit dagens lystringsord, samt är och förblir då en social gräslighet. Detta är hvad vi tillfullo lärt af det förra årets krig och hvarom vi alltmera skola bli förvissade. Måtte Sveriges bestämmande folkmakt alltid behålla denna nyktra sanning i sigte och lämpa sina åtgärder derefter. Alla Europas folk, som nu drifvas af tidens svall och maktegandes diktamen, skola snart inse och erfara detsamma, ifall de ej kunna deremot utfinna ett inskränkande korrektiv. Så länge en personlig politik, som nästan alltid ledes af maktoch ärelystnad, utan undseende för folklig rätt och folklig lycka, styr de mäktigaste staterna, låter ej ett sådant korrektiv uttänka sig. Om äfven folkomdömet, missledt af fraktioner, kan förgripa sig på andras rätt såsom nu helt säkert visat sig, så eger det dock inom sin förnuftiga och inflytelserika utveckling så mårga återhällande elementer inom sig, att man, om endast det afgör frågan krig eller fred, kan vara trygg för sådana lumpna anledningar som hyss satte ett, visserligen lätt antändt, folk i brand. Med ett slutligt omdöme: vi måste bereda oss på ett försvar, men endast ett försvar — och vi ega ej anledning att försvara ihjäl oss utan krig. Alltså, så enkelt och omfattande, men för fredstiden litet och ojemnt betungande som möjligt. Hr Mankells förslag synes närmast motsvara dessa fordringar.