Dagens Nyheter – 9 februari 1871, sida 1

ett stycke längre ned vid floden. Genast sporrade vi våra hästar och det bar af. Det dröjde ej länge förrän vi blefvo besten varse. Inom tio minuter voro vi honom så nära, att han kunde träffas af våra skott. Nu tog han emellertid till fötter, och vi satte efter honom. Man skulle kunna tro att en elefant springer förskräckligt fort, men så förhåller det sig ej. En menniska är vida mera snabbfotad än han. Vår svenske professor Wahlberg jagade alltid elefanter utan häst. (Wahlberg blef dödad af en elefant, men detta var hans egen skuld, emedan han hade för priucip att aldrig springa för dessa djur. Han är den enda hvita man som blifvit dödad här i landet af något vilddjur.) Snart voro vi jätten så nära, att vi med temligen stor utsigt till avt icke misslyckas kunde börja skjuta på honom; efter tio minuter var han död, och efter trettio minuter hade vi ätit upp hans bjerta. Under de följande sex dagarne dödade vi tillsammans 22 elefant r; men ingen af dessa hade några särdeles stora tänder; första vigten var 74 skålpund. Den 25 anlände vagnarhe, och nu gjorde vi oss färdiga att anställa en ny jagt längs efter floden. Den 27 märkte vi friska spår efter rhinoceros. Detta odjur är mera fruktansvärdt än både lejon, tigrar och krokodiler; men lyckligtvis träffar man det högst sällan på andra ställen än der träd växa, och då måste man