Dagens Nyheter – 19 oktober 1870, sida 2

fattaren appellerar med några varma ord till patriotismen eller väcker minnet om nationens stolta segrär eller framstående hädangångne, uppstår ett. jubel, ett applåderande och ett laärm — för ett ögonblick — som bevisar att denna publik känner varrit, djupt och vill bli påmind om allt detta från tiljorna. Om äfven 1 ett skäligen klent stycke en fransk författare skulle pårscenen införa Beranger, folkets skald; hvilket jubel skulle ej mottaga endast apparitionen. En svensk författare införde nyligen på Stora teatern Bellman, vår folkskald; man. väntade en åska af applåder, nej, det grep icke. Hvari ligger detta? Det är svårt att afgöra och måste sökas i-en viss tröghet, som. ej. tillåtit intresset för konsten, historien och allt som mer eller. mindre berör vår andliga utveckling att ge fritt lopp åt våra känslot. Nu underordna sig desså en viss konvenanslaåg, och man liksom skäms för att vara den förste i en teatereller konsertsalong. som ger sitt bifall ljudeligt tillkänna. Först när någta modiga gripit sig an, följer massan efter. När i Tyskland för en tid sedan Beethoven framställdes på scenen, ville jublet, med hvilket framställaren mottogs, aldrig sluta. Som man vet, räcker tyskt jubel alltid längre än franskt, men på teatern måste det likvisst ha sin begränsning och upphör när nödvän digheten så fordrar; och utför framställaren sin roll illa, händer likafullt att den tyske Beethoven söm den franske Beranger bli uthvisslade: Se der ett slag af publikens opinionsyttring och otillfredsställelse som vi egentligen heller icke känna. Visst ha några enstaka hvisslingar — och då i otid — låtit höra sig i våra teatersalonger, men aldrig något kompakt, bestämdt menadt tjut, som skall bevisa ett styckes, en författares eller en framställares fall. Vi kunna kanske vara stolta deröfver, ty det borde bevisa andra folk, att vi icke ha Kvarken så dåliga författare eller framställare och aldrig ge så dåliga stycken. Men låtom oss tala uppriktigt: nog ha vi det!? — De visa sig vanligen sällan inom de k. teatrarnes murar, men så mycket oftare inom hela, hela det öfriga landets. j Vår hufvudstadspublik har fördömt Sköna Helenas och Blåskäggs upptagande på k. scenen; den Har urladdat sig i svåra tillmälen om den styrelse som vågat detta, men den har aldrig Haft mod att genom en allmän, genomgående hvissling göra ett slut på det klandrade. Man här fredligt lemnat teatern och låtit den dåliga saken dö af sig sjelf. Det sättet duger också och är för trefnaden inom teaterhuset bra mycket hellre att föredra. Men ändå... hvarför sitter vår publik så lugnt och åhör sådant som den sednaste tyske gästens uppträdande som svensk-tysk Josef? En opinionsyttring, om än aldrig så svag, hade väl då varit på sin plats... och om nu FrouFrou skulle varit ett så farligt stycke, som de flesta tycka medan de med spändt intresse följa med den lika intressanta som pikanta handlingen ock dialogen, och livars upptagande jag uppriktigt måste bekänna hör till de: minst farliga fel teatordirektören låtit komma sig till last, hvarför ej ge sitt ljudeliga, moraliska missnöje tillkänna? — Denna liknöjdhet i yttre måtto skall alltid narra teaterdirektörerna till vidare försök inom det oskönas eller tvetydigas gebit, ty de hålla sig mer till publikens än kritikens yttringar. Vore icke således af alla skäl ett lifligare uttryck af belåtenhet eller missbelitenhet inom våra teatersalonger af behofvet påkalladt? Och vid så vigtiga stundade tilldragelser som t. ex. hr Arnoldsons afgång från vår scen, skola vi då sitta helt lugna, fast med grämelsen i hjertat och nicka vänligt uppmuntrande till k. teatrari nes styresman, som i stället skänker oss — hvem? — : Å andra sidan taga vi icke så noga, om vi 1 förtid, till och med för en debutants fötter, kasta en eller två buketter och således ge nybörjaren töreställning om att redan inta en ståndpunkt liktydig med den rutinerade, uppburne artistens, för hvilken wi ej ha andra bevis på vår hyllning än alldeles likadana buketter. På detta vis bidraga vi till att af de unga eleverna göra inbilska nybörjare, som efter första försöket, om de ej äro an språkslösga och sansade; tro sig fullfärdiga. Ej heller tå vi så noga, om vi med vårt bifall och våra inropningar, tvärt emot andra teaterbildade nationer, i otid störa handlingen i ett drama eller en opera genom täta inropningar för öppen ridå, förbjudna på flera af Europas teatrar och hos vårt grannfolk, danskarne; der ej före aktslut inropning får ega rum. Huru kan också intrycket af det sedda eller hörda: bli helt och oförfalskadt, när man liksom sitter 0 för handlingens följd