Om utsigterna till en snar fred skrifver en korrespondent från London till YIndgpendance belge: Ett förhållande, som synes mig icke vara utan intresse, är att publiken, trots allt som antyder de krigförande makternas fasta beslut att drifva kampen till det yttersta, börjar tro på att ett plötsligt omslag förestår och att vi i verkligheten äro freden närmare än någonsin. Kanske är det blott en instinkt, som leder publiken på denna tro, och måhända förvexlar man sina önskningar med sina förhoppningar; dock är det ingalunda omöjligt att, när man tänker noga efter, finna en och annan företeelse, hvarpå ett sådant hopp kan stödjas. För det första är det nu ganska märkligt att se grefve Bismarck vända sig till den allmänna opinionen genom cirkulärer, gom helt visst icke äro ämnade uteslutande. för kabinetterna. Förbundskansleren har i dessa aktstycken invigt oss uti sin regerings afsigter, förklarat hvilken hållning hon vill iakttaga mot den provisoriska regeringen och underrättat oss om att hon principenligt icke har något möt upprättandet af republikanska institutioner i Frankrike och är villig att erkänna hvarje regering, som befolkningen väljer. Nyligen har emellertid hr ven Bismarck gått ännu ett steg längre. I sitt sista cirkulär har han fäst de europeiska makternas uppmärksamhet på de fruktansvärda följderna af Paris intagande, i det han samtidigt förklarat att ansvaret för dessa olyckor får anges falla endast på dem som, ehuru de veta att ett fortsättande af kriget är hopplöst, icke destomindre fasthålla vid sin föresats att strida till sista man. Nu är det temligen lätt att inse det grefven, om han än riktar denna anklagelse företrädesvis mot medlemmarne af den provisoriska regeriägen, på samma gång ger en vink åt de europeiska makterna, som hittills med armarne i kors lugnt åsett huru Frankrike gått sitt olycksöde till mötes. Jag skulle mycket misstaga mig, om icke detta cirkulär i sjelfva verket innebär en uppmaning till Europa avt mäkla fred mellan de stridande parterna genom att gifva sin mening tillkänna icke blott om det grundade i förbundskaänslerens uttalade farhågor i afseende å följderna af Paris intagande, utan äfven om medlen till att åvägabringa ett slut på denna strid, som redan har varat alltför länge. Tyskland har verkligen goda skäl att önska det kriget må sluta så fort som möjligt. Dess arm skall, nemligen, trots sin förträffliga organisation och sina soldaters mod, blifva underkastad pröfningar, i jemförelse med hvilka dess redan utståndna lidanden äro att anse för ett. intet. Gambettas proklamation, jemförd med grefve Bismarcks meddelande, upplyser tillräckligt rörande denna punkt. Medan den tyske ministern framställer en bild af de olyckor :som skulle drabba Paris, sedan det efter längre eller kortare tid gifvit sig, skildrar ledamoten af den provisoriska regeringen med den förtviflade fosterlandskärlekens vältalighet de svårigheter och hinder, mot hvilka den fiendtliga armån, som hittills blott haft segrar att uppräkna, hädanefter skall nödgas kämpa. Det är nu ganska antagligt att båda författarne af de ifrågavarande offentliga handligarne måla med något starka färger; men i hufvudsaken säga de dock begge sanningen, och så