Dagens Nyheter – 27 september 1870, sida 2

Hr Frans Hodell har begärt plats föri1edanstående skrifvelse: Till redaktionen af Dagens Nyheter. Oaktadt redaktionen, mig veterligen, ej hedrat min å Hurelegårdsteatern nu spelade bearbetning De nya frihetsbröderna med något vare sig gillande eller ogillande omdöme, och ehuru eder tidning i dessa dagar af stora händelser förvisst har annat än nulliteter att syssla med, vågar jag dock vara nog djerf att bedja er om en liten plats för efterföljande rader, hvilka skola föreställa ett svaromål på de mer eller mindre spetsiga beskyllningar, som med anledning af ofvannämnda teaterstycke från olika håll, både enskildt och offentligt, haglat öfver min ringa person. Då jag, på uppmaning af Humlegårdsteaterns nuvarande sceniske ledare, åtog mig att bearbeta Holsts lustspel En sand demokrat, insåg jag ganska väl svårigheten af den uppgift, jag fått att lösa. Holsts lustspel är, uppriktigt sagdt, alls icke något mera framstående snillefoster, utan ett temligen realistiskt försök att utan skonsamhet förlöjliga de demokratiska sträfvandena och att förherrliga ordensoch titelväsendet i Danmark. Det oaktadt har dock stycket erhållit högst smickrande loford af en viss del af svenska pressen. Vi äro så förtjusta i det som är danskt, naturligtvis! Nåväl! Under min författarebana har jag alltid tillhört de fris nnades leder och skall allt fortfarande tillhöra dem, men det må förlåtas mig, om jag råkat göra den upptäckten, dels i hållningen och tonen hos några tidningar, dels af vissa temligen tvetydiga personers äflan att lysa som politici, blott för att det skall så vara, och slutligen icke minst afen folkrepresentants uppträdande vid sednaste riksdagen, att den unga demokratien i Sverige är liksom besvärad af en obehaglig parasitväxt, hvilken hindrar det hoppgifvande trädet att fritt utveckla sig och bära den helsosamma frukt, som så lifligt åstundas. Denna högst märkvärdiga upptäckt har jag — o, förlåt mig det, den som vederbör! — flera gånger tänkt använda till stoff för ett satiriskt lustspel, men låtit pennan förbli odoppad såväl af misstroende till min förmåga som — jag måste erkänna det — af fruktan föratt bli missförstådd. I Holsts pjes: En sand demokrat, hvars anda jag till en stor del fördömer, tyckte jag mig vid genomläsningen likväl finna några goda apparater just för den plan, jag förut rufvat på, och beslöt mig följaktligen för att i en modererad form omplantera det danska arbetet uti svensk jordmån. Förherrligandet af ordensväsendet tog jag bort, och i stället för att niesen förut var i fyra akter drog jag genom uteslutandet af åtskilliga longörer ihop densamma till tre. Nu säger kritiken att originalet är totalt bortfuskadt. Jag bugar mig för den opartiske granskaren. Vidare har jag blifvit förebrådd för okunnighet om mitt fäderneslands politiska förhållanden, då jag låter Cperukmakaren och barberaren tala om att några socknar Chöra till samma valkrets som stadent. Bom! bom! hvilket förfärligt väsen för att en figur, som hela sin roll: igenom sladdrar fram en mängd politiskt nonsens, afsedt att åstadkomma en komisk verkan, råkar stöta vallagarne för hufvudet. XPerukmakaren och barberaren är genast samma person som bearbetaren. Skulle hvarje författare så fullständigt till kött och bled koaliseras med de figurer, har släpper fram på scenen, vore han väl i sanning ett riktigt monster. Desslikes har en tidning tagit mig i en mycket vänskaplig upptuktelse, derför att samme perukmakare och barberare uppmanar riksdägskandidaten Pettersson att påtaga sig en sämre rock, för att uppträda mera demokratiskt inför valmännen, och hänvisar mig till vensterns eleganta toaletter inom andra kammaren. Hvilket besynnerligt äflande att vilja göra de i stycket uppträdande kannstöparne4 till jemnlikar med våra mest bottenhederliga demokrater Hedin, rr 1