väl är detta raka motsatsen till hvad jag åsyftat. Jag har velat gifva en lexa åt der, som i tid och otid pladdra bredvid munnen, och man utpekar mig i stället såsöm en hjertlös smutskastare mot dem, för hvilkas både personer och politiska öfvertygelse jag hyser den djupaste sympati. Lyckligtvis tror jag ej, att publiken uppfattar saken alldeles på samma sätt som den stränge konstkritikern. Ytterligare har en person talat om Xpöbelaktiga uttryck, hvilka han trott sig förnimma i någon scen. Häremot nödgas jag på det kraftigaste protestera, ätida tills samme person kan framdraga ett enda giltigt exempel. Om ett eller annat så kalladt bångmål är liktydigt med pöbelspråk, hvad jag, arme syndare, då måtte ha för ett skuldbelastadt samvete! — Attidealisera på skådebanan är en estetisk regel, att ej säga nödvändighet; men att framställa en åkaredräng i englakostym passar just ej i stycke. Ändtligen har en liten skämtande konfrater ansträngt sig alldeles förtvifladt, för att kunna gifva mig några lämpliga råd om politisk öfvertygelse m, m. och slutat med en påminnelse om den grekiska fabeln om Ikaros. Jag får dock upplysa den värde tuktomästaren att man nog kan vara i besittning af politisk färg, om man också ej är skarlakansröd framtill, men lik regnbågen på de andra sidorna. Och hvad jemförelsen med Ikaros beträffar, är det alltid en heder att någon gång ha kunnat flyga. De finnas, som ha att tillgå lika snillrika fäder som gubben Deedalos var, men hvilka ändå aldrig kunna höja sig en tum från stoftet. Och nu får jag be om ursäkt för att raderna kanske blifvit alldeles för många och för det ovanliga deruti, att en teaterförfattare tager sig friheten att helt ödmjukt göra några anmärkningar till domstolens protokoll: Gunås så visst! födslosmärtan framkallar missljud ibland; och för resten — Hvar fanns det väl så hjertlös far, I skönsta slott, i sämsta ruckel, Som till sitt barn ej kärlek bar, Om ock det stackars kräket var Till verlden kommet med en — puckel? Med största högaktning, Frans Iodeull.