ärkligazyttranden3af hr von Bismarck. En korrespondent till engelska tidningen Standard skref den 13 dennes följande angående ett samtal, som han haft med nordtyska förbundskansleren i preussiska högqgvarteret i Rheims: Jag frågade honom om han trodde att fransmännen skulle försvara Paris. Vi skola ej beskjuta staden, svarade han; vi vilja inkomma i Paris utan angrepp: vi skola taga det genom svält. Då jag anmärkte att det fordrades 1,200,000 man för att kringränna den franska hufvudstaden, svarade han att Paris icke komme att bli belägradt, i !egentlig meping. Man ämnade uppställa de tyska armåerna omkring staden i de tjenligaste positioner, den öfriga instängningen skulle 50,000 kavallerister uppehålla. De skulle sörja för att icke en smula lifsfmedel kunde införas till Paris. Hvarför, — sade han — skulle vi angripa och utan rTingaste nytta göra flera offer? Det finnes stridsdugliga män i Paris, hvilka skulle kunna göra oss skada den första och möjligen äfven den andra dagen, om vi angrepo dem. Låta vi dem vara i fred, skola de den tredje dagen bli mer hotade afsjelfva Paris än af oss, ty då sakna de föda. Vi börja den tredje dagen. Hvarför skulle vi ränna våra hufvuden mot en mur? Då jag anmärkte, att en ny fransk armå under tiden får tillfälle att bilda sig söder om Loire, svarade han: Inte en armå, endast ett -antal beväpnade menniskor. Vi togo 1,500 sådana soldater i närheten af S:t Menehould, bland hvilka blott fanns en enda sqvadron dragoner. Det är möjligt att fransmännen kunna bli goda soldater på 3 månader, men vi gifva dem icke en tid på 3 månader, och i hvad fall som helst skall denna s. k. armå dock komma att sakna officerare. Vilja de slåss, må de göra det. De skola bli slagtade. Det är sorgligt. I fråga om fredsslutet yttrade han: Med hvem skola vi sluta fred och genom hvem? Med detta folk från gatan och dess representanter? Då jag talade med kKujsaruu, ovdenu Hau hade gifvit sig fången, sade han, att kan icke kunde föreslå en fred, enär han hade förordnat om en laglig regering i Paris med kejsarinnan i spetsen. Det är sålunda klart, att om Frankrike verkligen har en regering, så är det den, som ledes af kejsarinnan i egenskap af regentinna eller kejsarens regering. Han kunde icke inse, att kejsarinnans och kejserlige prinsens flykt vore att anse som en abdikation. Kejsarinnan tvingades att fly af folket från!gatan, och lagstiftande kåren hade af samma folk med : väld nödgats att inställa sina sammanträden, men dessa menniskors påtryckning var ieke laglig. De hade ingen rätt att tillsätta någon regering. Frägan vore nu, hvem flottan och armåön vid Metz ville erkänna. Kanhända att Bazaine ännu anser kejsaren för sin herre. Om så är och om vi låta honom återvända till Paris, skulte hans armå taga lofven af dessa män från gatan och den så kallade regeringen. Vi vilja icke påligga Frankrike hvarken en eller annan regeringsform; vi ha ingenting dermed att göra; det är dess affär. I fråga om hvad Tyskland ansåge nödvändigt sågom vilkor för fred, förnekade hr Bismarck att han blott för landutvidgnings skull önskade någon tillväxt i område ceher folkmängd; det vore en olägenhet att ha tyska undersåter med franskt språk. Men det är nu, sade han, tjugufemte -gången inom loppet af ett århundrade som Frankrike förklarat Tyskland krig under den ena eller andra förevändningen. Nu, då ändtligen det onda vi lidit af i saknaden af enhet upphört, ha vi sökt med Guds hjelp slå ned denna makt. Det vore fåfängt att hopjas att den skulle bli vänligt stämd mot oss. en skulla teko tillgifva oss att vi besegrat den,