Dagens Nyheter – 21 september 1870, sida 2

General Louis Jules Trochu. En något närmare bekantskap med denne ädla och frimodiga man, som nu står i spetsen för den franska republiken, skall säkerligen intressera mången af våra läsare. Född den 12 mars 1815, egnade han sig redan som yngling åt krigarståndet. Genom sin utmärkta personlighet upptogs hän under kriget i Algier uti marskalk Bugeauds stab. Vid början af Krimkriget blef han öfverstlöjtnant samt adjutant hos marskalk St. Arnaud. Under italienska fälttåget 1859 var han divisions-general och bidrog i väsentlig mån till de franska yapnens framgång. Derefter blef han kommendör samt sedermera äfven storofficer af hederslegionen och hugnades, oafbrutet, ända till 1867, med kejsar Napoleons blidaste blickar. Vid hämpn, de tid utgaf Trochu en skrift, med tel LArmee Frangaise en 1867, hvari han aförbehållsamt, men i ett värdigt och löjalt språk, visade bristerna i den franska arm6organisationen, deri inbegripet åtskilligt som tillkommit under sednaste åren. Med fosterländsk värme framhöll han den nakna verkligheten i motsats till den traditionela illusionen om de franska vapnens ofelbarhet samt varnade för den allmänna och farliga villfarelsen att i den franska krigshären och den franska soldaten se det yppersta Europa i den vägen egde. Man skulle hafva trott att ett dylikt väktarerop från en man med Trochus kunskaper, krigserfarenhet, karakter och sambhällsställning skulle tillvunnit honom hvarje fransmans högaktning och tacksamhet. . Så skedde ock, med undantag af den som kunde haft mesta nyttan af de fosterländska råden, om han lysgnat till desamma. Osminkad sanning, om än befogad och af omisskännelig fosterlandskärlek framkallad, var mer än en allenastyrande furste kunde bära. Trochws varningar blefvo af kejsar Napoleon icke väl upptagna; i den kejserliga vågskälen vägde de som bly mot hans förut erkärnda, obestridliga militära förtjenster. Nådens sol hade icke mer någon värme för Trochu. Men just denna samma skrift, som aflägsnade. honom från kejsaren, tillvann honom franska folkets aktning och tillgifvenhet. Ehuru afsedd uteslutande för Frankrikes bästa, innehåller denna bok lärdomar tillämpliga äfven i andra länder. Ej blott är det nu at intresse att se hurusom dessa af Trochu uttalade men missaktade varningar voro profetior, som redän genom Pen förfärlig verklighet fullbördats, utan fastmer äro håns ord af vigt för oss, derigenom att mångeh här i landet, åtminstone till sednaste dagar, synes hafva nästan till afguderi dyrkat allt hvad den franska krigskonsten tillhör. Vidare har Trochus skrift den stora förtjensten, att militäriska grundsanningar i densamma framhållas så enkelt och klärt, att de af hvar och en; vare sig militär eler ej, kunna uppfåttas och bedömas. Ehuru boken i sin helhet bör läsas helst på originalspråKet, kunna Vi ej neka oss nöjet att ur densammå meddela några strödda utdrag. Å sjelfva titelbladet och första radenaf inledningen börja de väldiga klubbslagen mot franska militärväsendets farligaste fiörde, smickret. På det förstnämnda bladet läses: Det är äfventyrligt att angripa gamla och vidt utbredda fördomar, men: Kanske tjenar man dermed det allmänna. bästa, om ej för ögonblicket, åtminstone för framtiden. Såsom måtto till inledningen citerar han från. Tacitus .Pessimum inimicorum genus laudantes (smickrare äro de värsta fiender). Sin -skrift tilleghar han alla som söka sanningen, sätta henne öfver alla konstgrepp, alla beräkningar, och oförbehållsamt uttala henne, Han erkänner, att han länge tvekade att offentliggöra en kritik öfver franska armån, då allmänna opiniohen och traditionerna sedan lång tid tillbaka tagit den riktning att härvidlag se allt i rosenskimmer. BSamvetets röst, säger han, öfvervann dock alla -betänkligheter, Vi anföra här hans egna ord: tek viralelgant Omse hlagg hole 08 pos ov 8