Dagens Nyheter – 17 september 1870, sida 2

5 JE enn muren, för att han skulle öppna utifrån, ifall han kunde. Men äfven hans bemödanden voro fruktlösa. Då bad jag honom uppskjuta mötet till den följande dagen. Han s7arade mig att det var omöjligt, att hvad han hade att säga mig icke tälde något uppskof. Under de tre dagar han tvekat att meddela mig denna angelägenhet hade han lidit ofantligt; han förmådde icke uthärda längre. . Vi språkade med hvarandra, eburu stående på hvar sin sida om porten, förstår ni väl. Slutligen förklarade han att han skulle klättra öfver muren. Jag bad honom för all del icke göra detta, emedan jag befarade att någon olycka skulle kunna ske. Ni vet sjelf att muren är temligen hög och ofvantill öfversållad med glasbitar, hvarförutom akaciernas grenar bilda likasom en häck deröfver. Men han gjorde narr af mina farhågor och sade mig att han ovilkorligen skulle våga försöket, såvida jag icke uttryckligen förbjöde honom det. Jag ville icke säga nej, och han. grep genast verket an. Jag var så rädd; hela min kropp skälfde. Till all lycka är han mycket vig, han kom verkligen öfver utan att göra sig illa. Hans ärende var att omtala för mig det oförmodade slag som träffat honom. Vi sutto till en början på den lilla bänken, ni vet, som står ett stycke från bersån; men sedan, då det började regna, togovi vår tillflykt till lusthuset. Klockan hade slagit 12, då Albert lemnade mig, lugn och nästan glad. Han