Dagens Nyheter – 13 september 1870, sida 2

— ATEN bli, om icke fri, åtminstone försatt i tillfälle att meddela sig med den yttre verlden, och hans fängelse skulle förvandlas till en dräglig bostad, der han kunde mottaga besök af sina -vänner. Det varej längre domaren som talade, det var en far som af innersta hjerta will sitt barn väl. Herr Daburon -gick ännu längre. Ifan ville för ett ögonblick sätta sig i Alberts ställe. , Hvad skulle han ha gjort efter den förskräekliga upptäckten? Han vågade knappt göra sig denna fråga. Han förstod bevekelsegrunden till enkan Lerouges mord, och inseende mördarens sinnesförfattning, var han nästan färdig att ursäkta detsamma. En-annan snara. Visserligen var det ett förfärligt brott, men ingalunda ett af de mot samvete och förnuft mest stridande. Det tillhörde dessa förbrytelser, dem samhället kan, om ock icke glömma, likväl till en viss -grad förlåta, emedan motivet är kraftigt och naturligt. Hvilken domstol skulle ej ha öppet öga för den mängd förmildrande omständighet, som vid ifrågavarande fall förefunnes? Den största, den -egentlige brottslingen var ju grefve de Commarin, eller huru? Hade icke han genom sitt oförsvarliga beteende framkallat denna ohyggliga katastrof? Harms son var ett olyckligt ödes offer, som -man framförallt måste beklaga. Öfver detta ämne utbredde sig herr Daburon