Dagens Nyheter – 27 januari 1870, sida 2

begränsas inom anslagets nuvarande belopp och derjemte någon besparing å andra anslag vinnes. Innan jag går att uttala min Ååsigt i detta hänseende, må det tillåtas mig att erinra att den föreslagna förhöjningen uti anslaget ingalunda är någon förhöjning i de wigifter som på detsamma under flera föregående år egt rum. Omkostnaderna för beväringsmanskapets öfningar ha i medeltal under åren 1866—68 uppgått till 730,000 rdr. Den nu föreslagna åtgärden afser endast att uppföra anslaget till det belopp, hvärtill det under normala förhållanden kan anses uppgå, och det är att hoppas, att utgifterna för öfningarna hidanefter kunna i det närmaste begränsas inom det nu äskade anslaget. I afseende åter på de besparingar å detta anslag, som möjligen kunde ifrågasiättas, anserjag att sådana under nästkommande och derpå följande år icke böra eller lämpligen kunna ega rum, enär nemligen en alltför otillräcklig öfningstid, när fråga blifver att göra beväringen förtrogen med de nya vapnen och det nya reglementet, allra minst bör ifrågakomma att förkortas. Flera omständigheter förena sig deremot att för innevarande år göra inetällandet af andra klassens möten mindre omöjligt, om en besparing på devta års anglag derigenom kan vinnas. Denna besparing skulle enligt mig meddelad approximativ beräkning uppgå till 410.000 rår, nemligen dels 250,000 rdr på sjelfva öfningsanslaget och dels 160,000 på det extra anslaget för beväringsmanskapets befil. Detta vill jag så mycket mindre motsätta mig, som jag varit betiänkt på att, sedan auktionsprisen vid upphandlingen af mötenas förnödenheter hunnit allmänt inkomma och derpå grundade fullt tillförlitliga kalkyler upprättats, föreslå k. m. en sådan åtgärd. I fråga slutligen om anslaget till de frivilliga skarpskytteföreningarne, hvilket anslag hr Hamilton ansett böra kunna nedsittas till 50,000 rdr, vill jag till en början erinra, att en förhöjning i detta anslag icke är ifrågasatt, utan att det iäskade anslaget är upptaget till samma belopp som allaredan beviljats att för i år utgå. Det direkt till skarpskytteföreningarne för förra året utgående understöd utgjorde 69,260 rdr, fördelade på 268 föreningar om tillsammans 37.400 medlemmar, ett understöd som äfven med afseende endast på dess ursprungliga ändamål icke kan anses för siort. Det nuvarande och det iäskade anslaget ha till ändamål att uppmuntra de frivilliga skarpskytteföreningarne och att bestrida omkostaaderna för uppsättande af skjutbanor för deras och armåns gemensamma behot. Att det sednare målet ej ännu på långt när vunnits, visas bäst deraf, att oaktadt de årliga besparingarne för iindamålet blifvit använda, det endast inom 4 län lyckats att åstadkomma fyllandet af det oundgingligaste behofvet af banor. Jag skulle i öfrigt beklaga, om man skulle ifrågasätta att nedsiitta ett anslag, hvilket såsom detta är egnadt att såväl hos armån som hos den öfriga befolkningen utveckla färdigheten i bruket af skjutvapen och derigenom framkalla den tillförsigt till egen kraft, som på nationens stridbarhet måste ega mycket inflytande. Herr de Geer anhöll att få besvara de anmärkningar hr Hamilton i kammarens nistföregående sammantride riktat mot de föreslagna utgifterna till fångvården och de i sammanhang med denna stående frågorna om en förbättrad lagstiftning oeh lagskipning. Tal:s mening vore dock ej att ingå i någon niirmare utredning af dessa frågor, något gom han, äfven om han dertill egde förmåga, ej ansåg lämpligt att nu göra. Tal. hoppades att statsutskottet af denna budgetfråga ej skulle göra någon lagstiftningsfråga, enär den sednare tillhördelagutskottet, och statsutskottet, först sedan den sednare frågan blifvit afgjord, borde se till i hvad mån besparing deraf kunde blifva en följd. De stora utgifterna tör fångvården utgjorde, enligt talarens förmenande, ingalunda något bevis på det sedliga tillståndet inom landet, men det ej kunde förnekas att vår nuvarande försvarelöshetslagstifning gjort mycket till att befolka fingelsarna. Den nya författningen skulle emellertid, hoppades tal., undanrödja anledningarne till den orittvisa, hvartill den nu gällande lagen kan gifva anledning. Menniskor funnes dock och komme sannolikt alltid att finnas, hvilka nödvändigt måsteunder tillsyn hållas till arbete, ett förhållande som ej kunde hvarken genom förbättrad lagstiftning ellerlagskipning undanrödjas. Hvad den nya strafflvgen anginge, åt hvilken hr Hamilton iifven till en del gifvit skulden för de stigande fångvårds-utgifterna, erinrade tal. att fiera epeciela lagar, byggda på samma princip som strafflagen, utkommit redan före 1864, hvilka naturligtvis borde, men ej hade medfört samma resultater, gom dem denne tal. ansåg hafva varit en följd af strafflagen, t. ex. förordningen 1855 om stöld, 1858 års författning om bedrägeri m. m. och 1861 års om misshandel. Detta hindrade dock att de i strafflagen förekommande strafftider kunde vara för högt tilltagna och der de ej voro det, komie de gannolikt i mån af den stigarde civilisationen snart nog anses vara det. Alla kriminallagur tenderade att blifva allt mildare och mildare. Afven vår kriminallag sted i detta afseende framför sina företrädare. Det vore dessutom svårt att redan ni afgöra hvad som borde ändras i densamma, då den ännu ej varit gidlande längre än 4 år Hr fi. hadesåsom ett öfvergångsmedel rekommenderat att ställa fånge, som under längre; tid förhållit sig väl. liksom på försök på fri fot; men detta medel bade i sjelfva verket redan länge tillömnate I vårt land 1 afceraoenda nå sådana Iitetidere