Dagens Nyheter – 27 januari 1870, sida 2

henne så, som en i ångest försatt älskare måste se på den qvinna, han är rädd att förlora. — Öfversten har begärt min hand, svarade Agda och vände bort ansigtet. — Och du har svarat . . . jag kramade så häftigt hennes händer, att hon förskräckt drog dem undan, utropande: — Men, min Gud, Justus, hvad går åt dig? — Hvad går åt mig? utropade jag; det skall du genast få veta. Agda, jag älskar dig högre, varmare och innerligare än då du och jag lofvade hvarandra tro. Jag har aldrig älskat någon annan, jag försökte visserligen att glömma dig, att fästa mitt hjerta vid Sara, men jag förmådde det icke. Du var mig kär, trots allt, och du förblir mig kär, äfven om du åter skulle förskjuta mig, som du gjorde då du gifte dig med din aflidne man. Jag fordrar ej kärlek af dig, du har aldrig egt någon för mig, men jag fordrar barmbertighet mot den du förrådde. — Håll ett ögonblick! afbröt mig Agda med en röst som darrade lindrigt. — Du fordrar ej kärlek, derför att jag aldrig älskat dig, återtog hon. Justus, har du ett ögonblick betviflat att mitt hjerta förblifvit dig troget? Har du ej förstått, att då jag gaf öfversten min hand, skedde det på min mors och mormors befallning. Jag uppoffrade mig för att göra hvad min älskade mor af mig fordrade. Tror du jag gjorde det utan smärta, då har du icke förstått mig. Jag