fångar, som icke varit straffade för alltför grofva brott. K. m:t hade vanligtvis efter 10 år tillåtit dem komma på fri fot. . Ännu längre hade det i detta afseende gått i Nordtyska förbundet. Der utarbetades för närvarande en lag, som stadgade att den som blifvit dömd till frihetsstraff i öfver 2 år skulle efter halfva strafftidens slut under vissa vilkor försiättas på fri fot och åtnjuta denna frihet under förbehåll att han sedermera förhölle sig väl. Detta förslag hade dock i Preussen väckt ganska stora betänkligheter; och oligenheterna af ett sådant stadgande skulle kanhända blifva ännu större i Sverige i anseende till svårigheten att här åstadkomma någon tillfredsstillande polisuppsigt öfver de dömde. — Hvad anginge det stora antalet fångar, som nu befolka våra fängelser, så hade detta tillkommit under den tid som förflutit från meålet af 1867 till medlet af 1869. Under de 10 åren som närmast föregingo förstnämnde år var antalet af våra straffoch arbetsfångar, om icke alldeles oförändradt, dock underkastadt ganska obetydlig förökning; men under det de vid 1866 års slut uppgingo endast till 3419, hade de redan den 31 december samma år stigit till 3691. Samma dag år 1869 utgjorde de 4762. Orsaken till denna hastiga tillökning vore att söka i de svåra åren som då hemsökte landet, Deraf följde nöd och dåliga affärer ; men man borde derför också kunna hoppas att då orsakerna upphört, verkningarne äfven skulle upphöra, utan att lemna efter sig någon allmännare skada. En annan orsak vore de under de sednare åren så hetydligt stegrade prisen på lifsförnödenheter. Dertill komme kostnaderna för fångtransporterna. Hr H:s sista anmärkning ällde, huruvida icke det begärda anslaget till förstärkande af hofriätterne skulle kunna undvikas, dels derigenom att de ordinarie divisionerna i hofrätterna något ökade sitt arbete, dels, och framför allt, genom antagande af ett mindre vidlyftigt expeditionssätt. Tal. svarade hirpå, att arbetet inom dessa domstolar, såvidt han ha de sig bekant, motsvarade alla skäliga anspråk, som på dem kunde stillas. I fråga åter om det vidlyftiga expeditionssättet, var tal. af alldeles motsatt åsigt med hr H. Längre meningar vore nödvändiga att använda i utslagen och domarne för att ej behöfva upprepa ett och samma ord flera gånger. Allmänheten skulle icke heller vara betjent med ett sådant expeditionssiätt, som hr H. föreslagit. Hr Hazelius höll ett längre föredrag, som dock ej tyckes tillvinna sig någon synnerlig uppmärksamhet i kammaren. Så vidt referenten kunde uppfatta, var hufvudionehållet af hans tal följande: hr Hamilton hade i måndags bland annat, på tal om fjerde hufvudtiteln, yttrat, att man icke borde ruinera sig genom krigsrustningar. Detta vore fullkomligt riktigt; talaren hade alllid ansett det högt uppdrifna permånenta krigstillståndet i Europa för en verklig olycka och trodde att det enda medel som i framtiden kunde bereda det nuvarande europeiska regeringsattets styrka vore en minskning i de ofantliga budgeterna. Men den sats hr H. uttalat hede sin tillämpning ej endast på Sverige utan äfven på andra länder. Ett steg till vinnande af målet hade i fjol tagits i andra kammaren genom en der vilckt motion, som enligt tal. tanke hade en ganska praktisk syftning, den nemligen att begära konungens medverkan till underkandlingar med främmande makter, de stora makterna; men motionen hade doek haft: ett fel: det var ej svenska regeringen som man i detta afseende borde vindt sig till, utan till en stormakt, som håller verldspiran i sin hand; det vore dem man borde tilltala. Den offentliga meningens påtryckning skulle nog förr eller sednare äfven hos dessa göra sig gillande. Hr H. hade vidare sagt, att om ej en förändring skedde, så kunde man, såsom en framstående statsman i ett annat land gjort, föreslå hela försvarsverkets fullständiga alskaffande; men dessa ord hade blifvit uttalade vid en offentlig föreläsning af en man som fört sitt land till branten af dess undergång och som, med allt erkännande af hans utmärkta egenskaper som statsman, uppoffrat sitt land icke för att försvara det utan för ett fantom, som icke blef mera verklighet derför att han på detsamm tryckt sin biskopsmössa. Samme tal. hade stt, att man hittills vid beräkningen af vår försvarsstyrka utgått från den grundsats att man beräknat styrkan för anfallet, ej för försvaret. En sådan tanke låge dock ingalunda till grund för vårt försvarsverk. Styrkan af vår arme berodde på hurn stor styrka vi förmå att underhålla. Denna sats hade chefen för landtförsvaret tydligen uttalat i sitt armCeorganisationsförslag, och vi behöfde sannerligen icke frukta att försvararnes antal skulle bli för stort. Vi behöfde ega både en öfvad stam och en öfvyad beväring. Kunde ej hela beväringen öfvas, så borde detta dock ske med så stor del af dens möjligt; men ej borde man, för att kunde blifva tillräcklig, önska att ivgen ifrågakomme. 1862 års komite hade föreglagit att endast en del af beväringen skulle exerceras. Samma tanke låg till grund för 1868 års kongl. proposition i detta ämne; men huru bemöttes denna proposition? Den möttes med en storm af ovilja; man opponerade sig mot lottningen, plodslottningen; men hvilket annat sitt kan man väl använda? Tul. sjelf kände ej något anInte kunde man t. ex. låta de långa gå i It och låta de små vara hemma, eller taga de tiga och låta de rika vara. Om statsutskottet derföre fästade någon uppmärksamhet vid hr H:s tanke, så borde utskottet ock föreslå någon utvig att realisera den. : I afseende på åttonde hufvudtiteln hade hr H. åter framlagt sin gamla tanke, att inritta ett visst antal skolor för den klassiska bildningen och andra för den realistiska, en åsigt alldeles notsatt den tal. hyste. Tal. vore visserligen ygad om de kl studiernas ut