Dagens Nyheter – 25 februari 1869, sida 2

farne riksdagsmän ofta den taktiken, att påskynda sitt stånd att först fatta beslut i en omhuldad fråga, för att sedan gencm protokollsutdrag delgifva de öfriga stånden beslutet med inbjudning att detsamma biträda. På detta sätt, som ibland hade åsyftad verkan, ville man imponera. Men det stånd som kom i sista hand, bereddes derigenom en obehaglig ställning, och ofta rog nästan tvingades det att fatta beslut, alldeles motsatt hvad man kunnat vänta på grord af den föregångna diskussionen. Hvegd som undantagsvis brukades i intrigväg vid ståndsriksdagarna, vore, enligt talarens tarke, ej skäl att införa som lag i det nuvarande representationssättet. Antoges det nu väckta förslaget, skulle törsta kemmaren derigenom upphöjas till en högre instans och bli ett slags tuktomästare öfver andra kammaren, hvilken egenskap första kammaren ej lär eftersträfva. Ett sådan förhållande kamrarne emellan vore ej heller i öfverensstämmelse med den sanna frihetens grundsats, som förutsätter jemnlikhet. Om första kammaren ej önskade bli en tuktomästare eller en kontrollart, så önskade andra kammaren utan tvifvel ännu mindre att bli ansedd som den omyndige, ty det är ju en gammal erfarenhet, att man af en jemnlike med godmodighet kan hålla till godo med en rätt allvarsam knuff, men att man har mycket ömtåligt skinn, när någon tryckning kommer ofvanifrån. Det framlagda förslaget såg vid första påseendet ganska enkelt ut, och gagnet af dess antagande tyck1es tydligt och klart. Men mycket, som synes solklart, befinnes vid närmare påseende alldeles icke klart som solen, man har blifvit narrad af en optisk synvilla, man har sett vädersolar, hvilka, som bekant, uppstå genom ljusets brytning mot och återsken på olika lager af tjocka dimmor eller moln. Hvad angick förslagets praktiska sida, så var den stälid på möjlighetens yttersta gräns. Andra kammaren skulle komma att ensam utreda alla ärenden och första kammaren endast kontrollera riktigbeten af de motiver, på hvilka andra kammarens beslut blifvit byggda. Följden deraf blefve emellertid, det insåg hvar och en, att en mängd frågor, — många måhända af stor vigt, om man genomträtgde dem, — skulle slopas eller qväfvas endast af brist på den utredning, som första kammaren kunnat gifva dem. Dessutom var det ju alldeles omöjligt för första kammaren att kanna besluta i de frågor, som andra kammaren afgör de sista dagarne af riksdagen, då man vanligen har så brådtom, att det ena beslutet kan sägas jaga det andra. En besynnerlig omständighet syntes det äfven vara, att ehuru första kammaren blefve uppstyltad till en högre instans, skulle den dock vid de gemensamma voteringarna kunna öfverröstas af andra kammaren, som har ett större antal ledamöter. Med afseende slutligen på riksdagsarbetets fördelning, så skulle detta hufvudsakligen drabba andra kammaren, hvilken möjligen kunde anses förtjena litet straffarbete för dess större produktivitet i afseende på väcktå motioner, men genom hvilken anordning det iovgalunda. var säkert, att riksdagsfrågornas grundliga behandling var på bästa möjliga sätt tillgodosedd. Af dessa och andra skäl, hvilka nog åter komma att framläggas, då motionen skall undergå sista behandlingen, och för hvilka vi då bli i tillfälle att redogöra, kunde tal. icke önska framgång åt det föreliggande förslaget. Hr Staaff delade den föregående talarens åsigter om hr Hiertas motion, och gillade de mot dess antagande anförda skälen samt anmärkte att i alla konstitutionella stater gäller den grundsatsen, att kamrarne skola vara likställda. I samma syfte talade hr Treffenberg, som dessutom sade rent ut, att han aldrig skulle bidraga till att förs svaga första kammaren, hvilket likväl, enligt hans mening, blefve följden, i händelse förslaget antoges. Hr Gripenstedt var visserligen öfvertygad; att konstitutionsutskottet med all möjlig grundlighet skulle behandla denna motion, som var af mycket större betydelse än den gaf sig sken, och han kunde derföre låtit den oarmärkt passera dit. Men då motionären i sina motioner för förslaget, bland anrat, yttrat, att motionen stode i öfverensstämmelse med den ledande tanke, som ginge igenom den nuvarande riksdagsordningen, så ville talaren, bvilken visserligen ej vore författare till vämnde grundlag, men dock tagit så nära del i dess tillkomst, att han trodde sig känna alla dess ledande tankar, särskildt med afseende på denna omständighet yttra några ord. Detvar