VESE LEVI UV Vv ST fr ONSBETV, IEEE TTSSFUE SIST i den officiella verlden; deras drägt består i en tunik af hvitt brokadsiden, väst af blått siden, svarta skor med höga, hvita klackar, till formen lika en vanlig träsko; vid venstra sidan bära de en väska af siden, innehållande näsduken och en platt flaska, hvilken begagnas som snusdosa; två af ambassadörerne buro rund hatt, garnerad med elsverk, prydd i midten med en knapp af orall; en hel buske af påfågelsfjädrar nedföll på ryggen; tre af de andres mössor voro prydda med en knapp af elfenben; och de två yngre, som voro sekreterare, buro en krapp äf kristall. De hade alla omkring halsen en krage eller snarare halsband af pelsverk. De tycktes ha ganska roligt, boundrade damernas elegans, följde dansen med mycket iatresse, endast förundrande sig öfver att damerna ville göra sig besväret att dansa. Vid deras bosök i Jardin des plantes inträffade ett högst -pikant äfventyr: ambassadörerne stannade med sin svit framför galleriet der aporna förvaras; deras excellenser syntes högst intresserade af att titta på apornas språng; en af kineserno hade vändt ryggen till en af burarne, så ett af djuren fattade tagi Hans excellens? hårpiska som hängde ned på sidenrocken. Apan drog i den, uppgifvande höga rop af glädje; alla åskådarne af denna komiska scen kunde ej låta bli att skratta, undantagen Himmelens Son som gjorde förtviflade försök att befria sig ur sin fiendes klor; fåfängt! man måste begagna käppen för att förmå apan släppa excellensens hårfläta. Döden fortfar att göra sin skörd; i förra veckan har ännu ett stort namn slocknat. Grefve de BSeize har aflidit under en pilgrimsfärd till deh eviga staden; han var en son till den advokat som försvarade Ludvig den sextonde. Detta namn nämnes aldrig utan att uppväcka i franska bjertan minnet af en stor mans dygder; han har lemnat menniskoslägtet en förebild af själstorhet, oegennytta, och vältaltighet; det var han som vågade säga till Ludvig den sextondes domare: jag söker efter domare, men fianer endast åklagare. När han blef presenterad för den olycklige monarken sade denne: Vet Ni att kommizsionen beslutat taga som gisslan den advokats familj, som har nog mod att försvara sin konung. — Jag vet det, svarade M. de Seize; — jag fattar att advokaten kan ega nog mod att försvara sin konung, men en man, som äger hustru och barn, har han rätt att blottställa de sina för en dylik fåra ? — KE ders majestät, svarade advokater, min hustru delar mina åsigter; alla betänkligheter vika för en stor olycka. — Sådan är tonen i de adliga kretsarne, der man aldrig förlåter, att folkmakten låtit en konung unsälla alla sina föregångares gräsliga syner. Apropos detta dödsfall berättar man följande anekdoter: En dag då presidenten de Seize skulle komplimentera Luädvig den adertonde på årsdagen af hans utropande till konung, kunde han fastän känd för sin storå vältalighet, för rörelse knapt utföra sitt tal. Ni darrar, min herre, sade Ludvig den sextondes broder; men ni darrade ej för tretti år sedan inför domstolen! Ludvig den adertoade, hvilken hade mycken takt, skickade en dag till M. de Seize en snusdosa med följande skrifvelse: 4Jag har hört med största nöje, min herre, att ni beslutat begagna snus. För att uppmuntra er dertill, skickar jag er en snusdosa, den endå som kan passa för hr de Seize. Louis. Den åtföljande snusdosan var prydd med Ludvig den sextonde3 porträtt, rikt infattadt i diamanter. Nationen var den, som fick betala artigheten. Karnavalen och balerna göra att teatrarre äro något öfvergifna, ingen Direktör villna uppföra något nytt. Detta oaktadt inbringar hvarje afton Les fauxz menages,af M. Pailleron den lilla nätta summan af 6,500 frank. Detta styckes framgång har gjort denne författares namn i hög grad populärt. I en förtrolig krets af vänner skildrade hr de Pailleron huru han tillbragte aftonen vid första uppförandet af Le dernier Quartier, som var hans första pjes: Under det han promenerade helt långsamt Boulevarderna framåt för att begifva sig till Theatre Francais, tänkande på huru publiken skulle emottaga hans pjes, stannade han utanför Chevets bod. En liten gotargosse stod med näsan tryckt mot ratan och betraktade med begärliga blickar alla de läckerheter, som der voro exponerade. OmM jag gåfve en allmosa, tänkte författaren; om jag kunde göra detta barn lyckligt! jag är öfvertygad att detta skulle bringa mig lycke. Knappast fänkt, för än hr de Pailleron var öfvertygad om, att hans öde berodde på att han kunde lyckas förnöja detta barn. Han tog gosien vid handen. Kom iniboden med mig sade han. Jag har ej gjort något ondt Med att stå och se på alla dessa goda saker, sade, barnet darrande af förskräckelse. — Följ bara med mig — se dig nu omkring, välj ut något som gör dig storglädje. Barnet betraktade honom; författaren upprepade ånyo: Kan du ej välja något, min lilla gosse, nog finnes något, som du kan tycka om. — Gosasen såg sig omkring — han3 ögon föllo på en tryfterad kalkon; bredvid stod en