Dagens Nyheter – 3 juli 1867, sida 2

Ett tjufband. I går afslöts i rådhusrättens5:te fdelning ransakningen med hustrurna Lindgren ch Hjerpe samt arbetskårlarne Bergström och ettersson, m: fl. Hustru: Hjerpe, hvilken förut rarit tvenne gånper straffad för stöld, dömdes att ör 3:dje resan: bållas till straffärbete i 5 år; hutru Lindgren, att, för 1:sta resan stöld till ett rärde af 656 rdr, bållag till straffarbete i 2 år och månader; hustru Flink, för 1:sta resan, 8 må1ader; arbetskarlen Pettersson, för 2:dra resan, 2 ir; förre sjömannen Pettersson, 1 år. För tjufköperi dömdes följande personer att böta: hustru Jonsson 150 rdr; bustrurna Hjertqvist och Sjöberg, hvardera 125 rdr, samt qvinspersonerna Holmqvist och Pålssen hvardera 40 rdr. Landcrertess, Dom. Inför Listers häradsrätt förebades den 22 juni målet mot häktade bonden Nils Knutsson från Ziretorp och dennes broder Emanuel Knutsson, begge tilltalade för mot deras svåger Knut Persson i Hörby föröfvadt våld. Häradsrätten meddelade denna dag utslag, hvarigenom Emanuel Knutsson dömdes att för åtalade brottet hållas till 2 månaders fängelse, hvaremot Nils Knutsson i brist på bevisning icke kunde till ansvar i målet fällas; dock förklarades denne skyldig att qvarblifva i häktet tills häradsrättens utslag vunnit laga kraft. Från utlandet, Amerltansk domstoisscen. Från Chicago skrifves den 22 maj: I torsdags morgse visade sig Mr. Chaplain inför polisdomstolen såsom anklagad och fru Fisher som klagande. Doftande af vällukter och klädd i en ny vårdrägt, såg han ut som en delikat majblomma, just färdig att plockas och bäras af en flicka, som bade tillräckligt pengar att köpa honom. Men fru Fisher deremot var klädd i svart; och den långa svarta slöjan, som fladdrade öfver hennes skuldror, visade att hon ännu åtminstone hade några alnar sorg qvar för sin aflidne man. Blickande sorgset på Chaplain, och framkrystande en djup suck, samt förande en näsduk till sina ögon, talade fru Fischer och sade: Om jag gråter, Ers: Herrlighet, måste ni ursäkta känslorna hos en förolämpad enka, som var så nära att ånyo blifva hustru. Det var många, många år sedan jag blef bekant med min salig Fisher. Ehuru ex varelse af starka känslor, har jag dock aldrig älskat. Jag har koketterat och drifvit gäck med denna Heliga känsla till en sådan grad att jag mottagit pregenter af mina älskare och tillåtit dem att föra mig till platser för nöjen, men ingenting vidare. Mitt bjerta förblef kallt intilldess min Fisher kom. Men under solskenet från hans venstra öga (hans högra hade gått förloradt) och den milda daggen från de tårar han gjöt, undergick mitt hjerta en förändring och en stor och väldig kärlek för honom tog der sin plats. Derföre, då han gjorde sitt anbud, mottog Jag detsamma med djup tacksamhet. Jag behöfver ej omtala den lyckliga bröllopsdagen och den välsignelserika atrip-en efteråt. Vårt lif var ganska lyckligt. Aldrig, aldrig hade vi någon träta, han gjorde alltid hvad jag sade honom. Under vårt samlif födde jag honom 6 älskliga kärlekspanter — fyra för många, såsom han å sitt skämtsamma sätt plägade uttrycka sig. Men ör ett år sedan kallade döden bort min Fisher och han lemnade detta jordiska i följd af Cholera Morbus. Döende sade ban att det var ljuft att dö för min hand, ty jag bakade, skall ni veta, de blåbärsbullar, som han råkade att föräta sig på. Han begrafdes i samma enkla, oprunkande stil, som han alltid älskat. Ehuru han är död, skall min kärlek för honom vara länge; den är skrifven i granit. Jag lät göra hans grafsten deraf, emedan det kostar mindre och varar längre än marmor. I 11, år lefde jag på det som min man efterlemnat. Vid slutet af denna tid såg ja att min lilla inkomst ej var tillräcklig för att uppehålla mig och 6 små Fishers. För att öka min inkomst, satte jag in en sorgligt stiliserad notis i tidningarne, åstundande en ogift gentleman som hyresgäst. Allt hvad jag af honom fordrade var sanna kristliga principer och hyran betald en månad i förskott. Till svar härpå kom denne afgrundsande i gula byxor, mr Chaplain. Jag var ej så hastig i att antaga honom som hyresgäst. Jag undersökte honom i katechesen och förskottsbetalningen. Svaren voro tillfredsställande och jag tog honom. Med ett qvinnobjertas slösande ömhet förlitade jag mig på honom. Jag lät honom sitta vid ena bordsändan och skära för steken samt dela ut den läckra slarfsyltan. Jag tillät mina 6 barn att leka med honom. Jag sydde knappar i hans skjortor och lappade hans strumpor; ja ännu mera, jag sålde till ; honom de broderade tofflor, söm den stackars Fisher brukade begagna. I början plägade Chaplain vara god och öm, den gkenhelige; han visade ett sådant intresse för mina barn och gaf mig råd buru jag skulle piska dem. Hans uppmärksamhet rörde mig och jag tänkte, han älskade mig. För mina barng skull beslöt jag att gifta mig med honom. Men de sista två veckorna tycktes han förarglig och ledsen, han klagade öfver det vänliga förtroende mina faderlösa barn visade mot honom, ty de plägade gå i hans rum och leka och känna gig fullkomligt hemmastadda. Söndags natt voro vi fullkomligt ensamma; han satt vid min sida och sade efter några få ögonblicks tystnad: Kan jag inte bli er fader för edra barn, och — I mitt öfverflödande bjerta slog jag mina armar kring hans hals, utropande: Min käraste, min egen, min Chaplain.Han såg förvånad ut och höll på att tala, då i detsamma mina barn komma troppande in. Med mina armar ännu EYE RT ROTEN KOR ARA