Dagens Nyheter – 3 juli 1867, sida 2

En stunds . tystnad inträdde; hvarunder båda fogdarna medi spänd uppmärksamhet följde hvarje rörelse i fångens ädla ansigte, Denne tycktes öfverlägg;a. — N4 väl — sade han slutligen — det kan vara sannt hvad I sägen mig owm min fosterfader, hvarom ieke, så skadar det icke; att han får en underrättelse från sin försvvyinne fosterson ...: Tagen af mig dessa armprycnader och jag är färdig att skrifva. En glädjeblixt flammade vid dessa ord ur de båda männens ögon. Jösse Eriksson begrep nu fullkomligt sin underfogdes mening och han sade till sig sjelf att detta var måhända det enda sättet att förmå fången att foga sig efter deras vilja med minsta möjliga tidsförlust. Hjertat hoppade af fröjd inom honom; Mäster Johan, som var gårdsfogde och hade nycklarna till tornet, äfvensom till fångens kedjor inkallades; och inom några ögonblick voro jernringarne kring MHerrmans händer lossade och han satte sig vid bordet och fattade pennan. Johan Wale ställde sig tätt intill bordet och gjorde sig redo att upprepa orden; som fången skulle nedskrifva på papperet; — Onödigt fogde — sade dervid Herrmann — jag minnes dem ;:.: — Det är dock nödigt; att just dessa ord nedskrifvas och intet annat. — Nå väl; jag skall skrifva alldeles dessa ord; men jag vill skrifva dem utan vppsigt af eder och dessutom vill jag tillägga något. :. — Och hvad :.s? — Det är min hemlighet; det är nog för