Dagens Nyheter – 14 december 1866, sida 1

rande skeppstimmerman hade nog rätt i sitt påstående att allt hvad som skeri dag blott är ett upprepande af något som bändt en gång förut och en repetition på något som framdeles ännu en gång kommer att hända, 27,456 år härefter om icke förr. I går var det landstigningen på Krim, i dag är det invasionen i de tyska mellanstaterna, som slår verlden med häpnad; i går afslöto vi ett förbund med vestmakterna, i dag sträcka vi handen till en allians med Preussen; i går hade vi vår ögonfägnad af de nya Robergska dekorationerna till Don Juan, Profeten och Trollflöjten, i dag är vår nyfikenhet riktad på det söndersågade golfvet i Afrikanskan; i går hakade vi oss fast vid krinolinen, i dag rida vi upp på chinjongen; i går förargade vi oss öfver Jakobs skorsten, i dag rysta vi våra hufvuden öfver atelierbyggnads-anläggningen vid Carl den XHI:s torg... i det politiska lifvet samma Jystnader, i det kommunala samma brister, i ået sällskapliga samma dårskaper som i gårl j Ur denna sanra synpunkt sedda, äro dessa fina, ofta djuptänkta, alltid i formen lekande betraktelser öfver general Canrobert och kejsar Nikolaus, öfver Stockholms befästningar och fruntimmernas pensionsförening, öfver studentmötet 1856 och den kungliga skandinavismen; öfver Lydia Thompsons framgångar och Jakobs skorstens fall o. s. v. lika roande nu, som på den tiden då man icke talade om annat. Den andra samlingen cur kapten Puffs språklådac innehåller oSmåhistoriera, som dess spirituelle redaktör skrifvit, en uti en gammal kalender, en annan i Aftonbladet för 1845 (det var der han gjorde sin lyckliga debut!), andra utan att förut låta trycka dem: Hvartdera häftet kostar 1 rdr. — Thalia. Teaterkalender för 1867. Innehåller porträtter och biografier af Louise Michaeli, Oscar Arnoldeon, Elise Hvasser och N. W:; Almlöf samt uppgifter å teatrarnes personal: Bland öfriga stycken läser man synnerligt en berättelse af Jo. Jo. om Emilie Högqvist och hans egen debut. Sedan författaren der skildrat afskedet från den utmärkta skådespelerskan förrän hon reste till Italien, der hon dog, skildrar ban på följande sätt den stämning, som underrättelsen om hennes död framkallade hos den numera aflidne regissören Kjellberg och hos Jo. Jo: sjelf samt tvenne af deras kamrater: Några månader derefter sutto fyra kamrater vid teatern förtroligt tilleamman i ett enskildt rum på Hamburgerbörs. Regissören och sDebutandum voro två af dem. Alla väntade under tystnad på sexan, alla tycktes sysselsatta med sina egna tankar. Ett mola af djupt svårmod hvilade öfver samlingen. Fan anammal, — utbrast regissören, i det han snöt bort några tårar, com dallrade på nästippen: — Jag piplipar som en takränna hela dagen. — Att sådana der bref få passera genom postverket! Den der nyheten kunde de ha talt om för mej tio år efter min död, det hade varit lagom ! Ingen svarade, alla sågo i taket eller på väggarna, man tycktes vilja undvika hvarandres blickar, man skämdes för sina upprörda känslor: Regissören ensam lät då och då genom en monolog förstå, att sällskapet inte tillhörde skuggornas rike, Jag har inte kunnat smaka en bit sedan i går middags, jag orkar hvarken äta eller åricka, jeg vill bara supa! Kors i Kristineharen, en sådan helvetes nästibb! Ska jag inte vara kropp att få den torr? Man måste ovilkorligt dra på munuen åt tvärviggen, som grät likt ett barn, och hvars nästibb skamfilades på det argaste af den genomdränkta näsduken. Att vår Herre inte har nog med englar att roa sig med deruppe. Nej, ser han bara, att te — HON RN