Dagens Nyheter – 14 december 1866, sida 1

Åtminstone bör ett grepp om en så ömtålig kroppsdel, som tungan, bringa honom mr fattningen, men den som gör detta förtviflade försök får icke vara rädd om sina armar. Mannen i fråga fick ock sin ena arm sargad, ruen alldeles icke farligt. Orsa-skyttarne bestyrkts hvad man hört från andra håll, nemligen att björnen högst sällavp mot menniskan bruker sina ramar, änskönt han altid går på bakbasorna, då ban rusar på en menniska. En tredje björphistoria, hvilken jag bar af en i jagten deltagande, ännu lefvande skytt, är ungefär fjugu år gammal. En björn hade på skare blifvit förföljd öch-af tvenne skyttar så bombardered, att dessa slutligen skjutit bort sin, visserligen knappa, ammunition. Naile, som var illa tilltygad, mäktede ej förfölja sina plågare, uian höll sig stadigt på ett ställe. Detta var visserligen godt ocv väl, men huru skulle de få Nfvet ur sitt offer, helst de icke ännu vågade gå junkern för nära? Derom lade de råd och beslöto sig för följande utväg, som väl endast Orsakarlar kunnat hitta på. En torraka (torkad tall) stod nära det ställe der björnen var, och yxor bade karlarne med sig) De beslöto nu att fälla trädet och att rigta dees fall så, att Nallederaf skulle få död knäppen. Tallen föll också ganska riktigt just der Nalle regerade, men vig som en katt gjorde han ett duktigt språng, då trädet slog ned, och kom temligen helskinnad undan; Uppretad på trädet, som på ett bår nära knäckt bonom, bet hon ursinnigt i de tjocka qvistarne, så att spånorsa röko omkring. Den kuren dugde så) På jagt medföras alltid sådana.