vi ha en eada här på jorden, bums lägger han vantarna på hvad som är hans. — Knussell, Och han stjelpte ett glas punsch i sin törstande strupe. Jag orkar hvarken äta eller dricka, jag vill bara supa! — En sådaa menniska! Jag talar inte on aktrisen, jag talar bara om menniskan! Nej, tala inte om henne, jag blir galen. Visste jag att jag skulle få se henne om en qvart, så hoppade jag bums i Norrström. — Men, vete fan. om det är ginaste vägen. Återigen några minuter af tystnad. Om jag kunde begripa hur det gick till! Jag ser henne ju lifslefvande framför mig. En sådan engel, en sådan englarnas öfverengel! — Men ni, era drumlar i soffan der, ni ska få lefva, ni! — Nånå, vår Herre vill inte ha några dåliga aktörer i himmelriket. Han vet nog hvad jag har för ett bråk och elände med er härnere. Nej, jag är dum! Hugg mig för örat, om jag skämtar ett ord mera i qväll; gråten sitter som en propp i halsen på mig. Sexan kom och afbröt monologen. Aldrig har en sexa intagits under högtidligare sinnesstämning. Alla täflade om att prisa den hädangångna konstnärinnan, alla hade anekdoter och karaktersdrag att omtala med tårskimrande blickar. Det hela var ett äreminne utan ceremoni, uppläst af fyra sörjande bjertan. Till ganska intressanta upp: täckter, föranledda af den nu pågående inventerisgen af den k. lifrustkammaren, torde kunna räknas, att ett betydligt antal sadlar som förvaras der, befinnas hafva ett vida större konstvärde, än man anat. I sitt närvarande skick synas de ej hafva sådant. De äro nemligen öfverklädda med ganska simpelt tyg. Men borttages detta, så befinnas de vara försedda med högst dyrbart guldoch silfverbroderi och ega ett verkligt konstvärde. Troligen hafva de förfärdigats för någon af våra praktälskande konungars kröningståg. Den ofvannämnde öfverklädseln har sannolikt skett för sadlarnes begagnande sedermera vid någon af de karuseller, som under Gustaf III:s tid anställdes på Drottninghoim. Det är ganska säkert att nämnde inventering, som med stor noggrannhet verkställes, skall föranleda till upptäckt af en mängd hittills förbisedda artiklar af stort värde och intresse: (Götobergs-Posten.) Innehafvaren af den stora fidiekomissegendomen Ängsö i Westmanland, grefve Axel Piper, afled här för några dagar sedan efter en längre tids sjuklighet. Till detta fidiekomiss hörer en guldkedja, vid hvilken den traditionen är fästad, att den af fidiekomissarien alltid skall bäras, och att om den aflägges inträffar någon eldsvåda på godset. Denna tradition har fått ökad betydelse derigenom att vid tvenne tillfällen, det ena i den nu aflidne grefvens, och det andra i hans fars lifs tid, då de tillfälligtvis aflagt kedjan, förstördes genom eldsvåda några gårdar. Man vet med visshet att kedjan är mer än 300 år gammal och var en familjeklenod som medfördes hit från Liffland, derifrån familjen härstammar. Kedjan, som ursprungligen varit mycket massiv, är nu delvis så sliten att den förvaras insydd i ett sidenband, men bäres alltid af fideikommissarien om halsen. — (Göteborgs-Posten.) Södra teatern. Der gafs i går afton för första gången Victorien Sardous — den på högsta modet varande författarens — nyaste komedi: Nos bons Villageois, här återgifvet med aVåra hyggliga landtboru. Hvarför stycket heter så, är svårt att fatta, ty de konflikter, i hvilka parisare som slå sig ned på landet — dock icke långt ifrån Paris! — råka med sina grannar, äro bisaker, och iatrigen istycket vänder sig kring de i franska komedier så vanliga och sorgliga figurerna: en man som håller på att blifva bedragen af sin hustru, en hustru som är på väg att bedraga sin man, en ung man som är nära deraniatt blifva bedragaren, och en ung flicka, nyligen kommen ur pensionen, hvars andel i intrigen vi icke böra förråda på förhand. Ehuru detta för våra svenska dygdiga öron låter föga lockande, är det onekligt att stycket är uppfyldt af vackra sentenser och ädla handlingar, och der förekomma många djupt gri