Dagens Nyheter – 14 december 1866, sida 1

af en björn. Jag minnes nu ej, om de drefvo honom ur idet eller om de annars kommit honom på sepåret. Nog af, på vintern var det och på gränsen emellan Mora och Orsa, åt sydöstra sidan af sistnämda socken. Björnen hade lifvit illa tilltygad af flera skott och förföljdes ifrigt. Jägarne hade straperats med besked och slogo sig ner att hålla middagsrast, emedan de också tyckte att björnen borde få lägga sig och blöda ut eller åtminstone bli mera stelvulenisinarörelser. En af sällskapet gaf sig dock icke tid till någon hvila, utan ilade efter Nalle. Det dröjde ej länge förr än ett skott, åtföljdt af rop, gaf tillkänna hvar björnen höll till och att fara troligen var å färde. De andra skyndade då att ränna ditåt, och då (jag har berättelsen af några blavd delt2garne) fingo de skåda en sorglustig lek; ty jagtkamraten stod der bröst mot bröst med Nalle och hade rävnt ner högra handen och en del af armen uti björnens gap, och hade en klo af Nalles högra framtass i munnen mellan tänderna, hvilket hade till påföljd att, så ofta Nalle förde tassen nedåt, mannen måste böja hufvudet och öfra kroppsdelarne derefter, men vär björnen åter höjde fotem måste karlen hålla hufvudet mera upprätt än han önskade. Leken blef dock -ej lång, ty de tillilande skyttarne sträckte snart Nalle död till marken. Mannen, som med sitt skott åvyo sårat björnen, hade tvärt blifvit anfallen af det retade djuret och bade då i sin förtviftade belägenhet tillgripit en utväg, som jag ofta hört omtalas af gamla björnskyttar, nemligen att ränna ner handen i gapet och söka hålla fast tungan, hvarigenom djuret dels blir förbiodradt att med full kraft kunna bitas, och dertill på väg att qväfvas: