Dagens Nyheter – 25 juni 1866, sida 1

igen med en nyckel. De båda gardisterna ställ de sig bakpå vagnen, hvarefter kusken satte bästarne i galopp och åkdonet rullade bort med mycket dån. Sow tjocka gardiner voro nedfällda öfver vagnsfönsiren, herrskade fullkomligt mörker i det inre af åkdonet, och det var alldeles omöjligt för fången att meddela sig med någon person på gatan. Man uppnådde en af Paris tullportar; Antouia Verdi visste icke hvilken. Polistjenstemannen öppnade ett vagnsfönster och ropade till de vid porten posterade soldaterna: —I regentens ärenden! — statsfånge! Soldaterna skyldrade gevär och vagnen fick passera. Sedan man hunnit ut på landsbygden och det buller upphört, som åstadkommits af hjulens ru!lande öfver illa stenlagda gator, blef det möjligt för polistjenstemannen att höra sin fånuges hjertslitande soyftuingar. Ian tycktes icke känna sig rörd deraf, åtminstone tänkte han icke alls på att komma fram med sådana trösteord, som män, de må vara huru gamla so: helst och befinna sig i hvilken lefnadsställning som helst, gerna slösa på en ung och vacker qvinna, då hon är förtvitlad, äfven om denna qvinna är brottslig och förtjenar sin olycka. Men såsom läsaren märkt, hade herr Vaurdois, alltsedan han inträdde i hotellet vid Cerisaie-gatan, bandlat snarare såsom en fiende, hvilken tillfredsställer sitt bämndbegär, än ett viljelöst redskap åt en högre makt. Under omkring två timmar ilade ekipaget framåt med stor hastighet. Etter förloppet af denna tid, staunade det tvärt.