Dagens Nyheter – 25 juni 1866, sida 1

RNA Nägot om talen vid riksdagens arslutande, Vid riksdagens slut nyttjas alltid krus och komplimeuter, och deruuder ; mycket försigtiga ordalag ut hvad hvarje stånd tänker om ställningar och förhållanden. Talen äro sivdes icke utan all betydelse, och ett och aunat ur dem förtienar att meddelas. De första talen äro de som talmänven på rikssaien hälla till kovuvgen. bandimarskalken lofvade då på adelas vagnar aw den skulle uppfylla sina pligter mot faderneslandet, fastän den afstätt från sin sjelfskrifaa rätt. Han för menade vidare att ständerna sökt att i möjligaste måtto inskränka statsutgifterna (detta torde de skattdragavude cj hälla med om när de få se att det beviljats 6 å 7 millioner mer äu förr). Hr londtmarskalken or livet oviss om framtiden bar lycka celler sorg i sivt sköte, men Synes hoppas det bästa. Prkebiskopen är lika egen 1 sitt uttryckssätt som han allud varit. cbjupt allvarlig måste den närvarande stunden förekomma hvarje allvarligt slanen, säger ban. Äfven han har gjoit den djupsinniga upptäckten att aehvad skiljsmessau melian kouung och ständer inuebär kan önuu leke vetas eller sägas Denna sats fiuner hans högvördighet så märkvärdig, att han ej kan afhålla sig ifrån att upprepa den eu gång till: Om skiljsmessan skall till godo eller till ouda ingripa I vårt lif, derom är det ännu för tidigt att döma Således tycker han också att det är för tidigt att känna någon stor glädje öfver förändringarna. Men det är med erkebiskopen som med salig filosofen Grubbe, att har han något å ena sidan att säga, så har han ock något å den andra. Det är ännu mera för tidigt at: öfver för rändrivgarae sörja, att iaule edning ar dem misströsta. Har tyckte han åter att ban gjort ett riktigt präktigt fynd, så att denna fras vände hau och dänvgde flera gånger, liksom ett visst gammalt fruntimmer gjorde med skinnpelsen. I sista vändningen försäkrar hav att cpresteståndet allägsnar från sig både sorg och misstron. Och så lofvar han att prosterna skola redligt och förhoppnivgsfullt skicka sig i den nya ordning en, hvartill vi säga Amen! — Om rikets öfriga augeVgenheter yttrar erkebiskopen icke ett ord: det ; bara prestvståndets afsättnivg som upptager hans tankar. Borgareståudeis talinan hade fått skrifvet åt ig ett tal, hvarl inga sådana egevuheter före5 8 komina, som utmärka srosshandlaren Schwans oget Lt sostuderades vältalighet. Men om handeo är 5 satt, så är dock rösten Jakobs. Talet utgör i början variationer på trosbekännelsen: Gud är stor, och konungen är haus profet! Den nya orduingens tillvägabringande emidt under det djupaste lugw, förefaller hr Schwan som ett unNA RE RR EON rr Te er a kV st Sn