våld tagit ifrån sina medmenniskor — det må vara gods och guld eller den politiska rätten att bestämma öfver medborgares både lif och egendom. Ridderskapet och adeln hade infunnit sig till sitt afskedsplenum som till en begrafning — alla i högtidsdrägt. Man kunde då se att adeln icke är stort annat än embetsoch tjenstemän — och som byråkrati-adel lära vi väl återfisne ståndet i de närmast kommande riksdagarne med ännu mera makt än förr, derest folket icke väl aktar sig vid valen. Ty det skall dröja länge innan adelns sår läikas. Medan desse svida bör man icke slippa mänga af adeln in i representationen, der eu stor del endast skulle arbeta på att vända de nya formerna så mycket som möjligt till adelsklassens och byräkratiens bästa. Först en ny generation af adeln skall. tro vi, i allmänhet taget, uppfylla den nu afgångne landtmarskalkens vackra ord: Ännu eger den svenska adeln en rättighet, hvilken den skattar högre än alla andra, och från hvilken den aldrig skall afstå, en rättigh-t, icke ståndets men svenska folkets, den att älska och ära sil land, den att i fäderneslandets välgång och lycka se det högsta målet för sin ärelystnad, den bästa belöningen för sina sträfvanden. Lagar kunna förändras, rättigheter kunna upphöra, men qvar stå pligterna mot fäderneslandet, och blifva dessa pligter väl uppfyllda, föga bekymrar det den sanna adeln hvar uti samhället dess plats ställdes. Med synnerlig glädje hörde man bondeståndets deputation uttala sig till borgarståndet på ett sätt som antydde att bondeståndet i riksdagens sista timme åter höjt sig öfver de falska åsigter angående varu-utbytet, hvilka beklagligen hade hotat att beröfva bondeståndet det höga anseende, som de:s handlingssätt under två föregående riksdagar beredt det. De afskedstal som erkebiskopen höll till presteståndet och hr Schwan till borgarståndet äro, i synnerhet det sistnämnda, så märkliga att vi kola återkomma till dem. i