Utrikes-Nyheter. Kung Wilhelm i Preussen och kejsar Fran Josef i Österrike ha i dessa dagar utfärdat hvarsit manifest till sina folk, hvari de ännu en gån: söka framställa sig sjelfve och sina åtgärder den vackraste dager och påbörda motständarer alla möjliga oförrätter. Det kejserliga manife stet är dateradt den 17 dennes och lyder huf vudsakligen sålunda: Midt under min fredliga verksamhet, som gick ut på att grundlägga en rikets enhet och styrka befästande författning, har min regentpligt nödgat mig. kalla hela hären under vapen. Vid rikets gränser, i söder och norr, stå två allierade fienders härar i afsigt att undergräfva Österrikes ställning som europeisk stormakt. Österrike har icke gifvit någon anledning till krig. Jag har alltid ansett för en af de första och heligaste regentpligter att bevara fredens välsignelser och alltid handlat derefter. Den ena af de fiendtliga makterna har emellertid icke behöft någon förevändning för sitt angrepp; den har eftersträfvat att tillrycka sig en del af mitt rike och begagnar nu hvad den anser vara ett gynnsamt ögonblick för sin afsigts utförande. Den andra makten var nyligen Österrikes bundsförvandt, och Österrike har ingen skuld i den långa kedja af bedröfliga förvecklingar, som aldrig skulle hafva uppstått, om afsigterna med fälttåget mot Danmark varit lika oegennyttiga å Preussens sida, som å Österrikes. Dessa förvecklingar framkallades i och för Preussens sjelfviska ändamål, och det var omöjligt för min regeriog att lösa dem på fredligt sätt. Manifestet redogör derefter för underhandlingarne med Preussen och för orsaken, hvarför Osterrike icke, utan att uppställa vilkor, kunde ivgå på en konferens; omtalar vidare Preussens våldsåtgärder i Holstein, dess utträde ur tyska förbundet och dess truppers infall i grannstaterna, samt slutar med att uttala sin förtröstan till Österrikes folk, bundsförvandternas trohet och Guds bistånd i det förestående kriget. Till ansvar för all den olycka, heter det slutligen, som kriget skall draga öfver familjer och länder, instämmer jag dem som äro skuld dertill, inför historiens och den evige allsmäktige Gudens domstol. Jag drager i striden, lugn i tanken på Österrikes goda rätt och i medvåtandet om att mina folk lifvas af en gemensam känsla, känslan att de höra tillsammans, känslan af ovilja öfver en så oerhörd rättskränkning. Det preussiska manifestet är dateradt en dag sednare, den 18:de. Det heter deri att Preussen under högsinnad glömska af fordna oförrätter räckt Osterrike handen till ett förbund, i hopp att derigenom gemensamt verka för Tysklands inre och yttre utveckling. Men Osterrike kan ej glömma ätt dess regenter en gång beherrskade Tyskland; det vill icke i det unga kraftfulla i Preussen se en bundsförvandt utan en rival. Den gamla afundsjukan har ånyo uppblossat i full läga och Preussen, måste försvagas, till intetgöras, vanäras. luga fördrag hållas i helgd mot Preussen och andra tyska furstar förledas att vända sina vapen emot det. Besynnerligt nog har kung Wilhelm eröfraren redan i långa år förut ett allt detta, och räknar sig derför till synnerlig förtjenst sin sträfvan att förbereda Preussens stridbara folk för en stark maktutveckling,; han är mycket nöjd med de resultater han vunnit och ler åt den inbillningen att Preussen skulle vara förlamadt af inre stridigheter. fan försäkrar vidare på det heligaste att han ojort allt möjligt för att skona Preussen för de bördor och offer, ett krig medför, och åberopar ill vittne derpå Gud, som pröfvar hjertan och njurar. Men Osterrike har icke så velat — och icke de andra furstarne heller. Han rår således alls icke för de lidanden, som kunna örestå folk och land. Vi måste kämpa för vår existens, heter det, vi måste ingå i en strid vå lif och död mot dem, som vilja störta Preussen från den höjd dit dess furstars snille och kraft samt folkets tapperhet och hängifvennet höjt det. Telegrafnyheter. HAMBURG den 22 jun. Franska blad anse