Dagens Nyheter – 6 december 1865, sida 1

I! prestestandet till en väktare ofver sedhgheten () ; så borde det bibehålla sin plats inom represen( tationen — ett påstående som från läktaren I framkallade ett ofrivilligt utrop af det namn, som ljuder lika skärande i presters som i menniskors öron. Biskop Björek gendrefi ett ädelt föredrag såväl dr Petrellis hierarkisra som prof. Ribbings filosofi. Dr Säve understödde honom i hans försvar för förslaget. Efter dem talade tre ledamöter af det stift, som står närmast under imflytelse af erkebiskopens och Upsala universitets konservativa anda, mot förslaget. Den ene af detta erke-trinmvirat, hofpredikanten Wahrenberg, talade icke mindre än två timmar med Guds ord på läpparne och djupt verldsligt simne i hjertat för presteständets — d. v. s. den presterligt-politiska maktens bibehållande. Dr Ternström, han som utgifvit den tjocka boken om de sju helvetena eller något dylikt, samt kyrkoherden Althar (TLindbäcks oskyldige stiftskamrat) och professor Agardh -— sorgligt att nämna! — talade äfven mot förslaget. Tillsammans hafva hos ridderskapet och adeln under måndagens och tisdagens diskussion 21 talare yttrat sig för bifall till representationsförslaget och 14 för afslag å detsamma. I presteståndet hafva under båda dagarne 8 talare uppträdt för och 9 emot den föreslagna förändringen. Vi öfvergå nu till närmare redogörelse för diskussionerna. Ridderskapet och adeln. Frih. Raab uppträdde först. Han besvarade de talares anmärkningar som dagen förut yttrat sig emot förslaget. Med anledning af grefve Hermansons korta och omotiverade nej uttalade friherren sin förundran öfver att en person, som nästan aldrig deltagit i riksdagsöfverläggningarne och sålunda ej uppfyllt de pligter, som åligga honom i följd af hans -sjelfskrifna representationsrätt, nu infunnit sig, för att försvara denna rätt, och dervid ej ens ansett sig behöfva anföra några skäl för sitt handlingssätt. Afven grefve Posses yttrande kriticerades af italaren, likaså kapten von Knorrings. Hvad dennesednare vidkommer, ansåg tal. anmärkningsvärdt, att han bland skälen för sitt nej anfört en tidningsartikels hot. Att execllensen Ihre talat mot reformen ansåg tal. serdeles ledsamt. Han hade gerna sett alla utmärkta män på den goda sakens sida. Han trodde dock att excellensens åsigter skulle ha varit annorlunda, om han, i stället för att en längre tid ha lefvat i privatlifvets lugn ända tills nu, deltagit i allmänna värf. Tal. kunde ej gilla kammarherren Nils Tersmedens sats att icke kungen, utan hans rådgifvare ha föranledt det nya förslagets framläggande och anmärkte att man alltid kastar skulden på ministrarne, då man anser någon åtgärd af regeringen klandervärd, men åter 1 motsatt fall ger kungen hela äran. Flera af frih. Klineckowströms mer eller mindre obefogade anmärkningar och skuggrädda förut: sättningar besva wades och vederlades af tal. Han berättade äfven huru han i tidningen La France för den 23 sistlidne mars läst, det konungen af Honolulu nyligen inför sitt lands representation uttalat sin synnerliga tillfredsställelse öfver de många förbättringar som blifvit vidtagna inom landet på sednare tider, och bland hvilka han räknade för den förnämsta att hans adel med storartad sjelfuppoffring afstått från sin representativa sjelfskrifvenhet. Sveriges ridderskap och adel bör ej vara sämre än Honolulws. När qvinnan föder barn, har hon mycken vånda, men sedan kommer glädje i fördubbladt mått; en ungefär likadan process skall adeln genomgå: det gör ondt att afsäga sig representationsrätten, men folkets och fosterlandets jubel och tacksamhet skall snart förbyta sorgen i glädje (bifallsrop, hyssjningar). Generaldirektör stråle talade också för förslaget. Han sade att hela svenska folket skall bli ett stånd, konungen skall ha sitt stöd i detta stånd, som är stort nog att innehålla äfven ett konservativt element. Premierlöjt. frih. Leijonhufvud ansåg förslaget ha stora brister, bemötte påståendena att ads:ln skall få ökadt inflytande på den nya representationen derigenom att den nu ger med sig, och uppmanade sina ståndsbröder att ej låta den oroliga sinnesstämningen bland folket inverka å deras beslut. Man har sagt att adeln skall skrifva det vackraste bladet i sin historia genom att antaga förslaget. Det är ej samtiden som skrifver historien, och denne kommer icke att prisa dem, som gifvit vika för opinionens påtryckning, utan dem som haft den skarpaste statsmannablieken (bravorop). Förste hofjägmästaren Tornerhjelm sade sig ha haft många och stora betänkligheter, innan han bildat sig en åsigt i frågan. Han hade nu beslutat sig för att rösta ja. Han ville visst att förslaget skulle vara bättre, men man måste beqväma sig att sakna, hvad man ej. kan få. Genom att förkasta förslaget vinnes endast några månaders uppskof; ty det vore särdeles oklokt gjordt af regeringen, om den ej