på intet sitt murarelod. Den som uppgjort letta förslag har hängt sitt murarelod på något, vå medborgarnes ömsesidiga aktning och förroende. Det är ledsamt att cxcellensen Ihre rifvit förslagets motståndare stödet af sitt namn. Frih. . Klinckowströms betänkligheter vid att runda valråtten på bevillningens storlek, som kan variera, härleda sig af ett fullkomligt missag. Det är summan, hvarför bevillning erlägres, som bestämmer valrätten. Denne friherres loftal öfver adelns förtjenster bevisa intet; det ir ju en vedertagen grundsats i all jurisprudens, att man ej får vittna i egen sak, åtminstone icke då man vittnar för sig sjelf. Grefve Posses yttrande att regeringen skulle handla revolutionärt om den åter framlade förslaget var i högsta grad underligt och oväntadt. Uraktlåter regeringen att handla så, vore det tvärtom ett bevis på bristande allvar och nit för saken. Bakom de skäl adelsmännen anföra mot förslaget ligger något: en omedveten känsla af tyngd och bekymmer, väckt af tanken på att uppge en angenäm ställning. Det är ej underligt att de tänka på sina efterkommande, men de böra besinna att and:a utvägar än riksdagsmannabanan leda till ära och framgång, och laga att de bibringa sina barn duglighet och redbarhet. Man får ej begära tacksamhet för den uppoffring som skall göras; det vackra i handlingen försvinner derigenom och medborgare ha rätt att fordra den (bifallsstorm — hyssjningar). Protokollssekreteraren Flach talade om att frih. Gripenstedts fraser icke alls inverkat på honom. Han är icke den som låter granna ord dåra sitt förstånd. Förslaget är värdt att förkastas såväl derföre att det stödjer en grundlag på kommunalförfattningarne, som i synnerhet emedan det tillerkänner penningmännen makten. Det drar en godtycklig gränslinie mellan valberättigade och icke-valberättigade samt utesluter derigenom en mängd personer, som förut varit representerade. Man får ej undra öfver att det är oro och rörelse bland folket, då rikets första minister kunnat bete sig som han gjort. I motiverna till sitt förslag begagnar han uttrycket: det är för sent. Så har väl ingen uwumndersåte i ett lagbundet samhälle hittills djerft yttra sig inför sin konung. Det är ju tydligen en allusion på franska revolutionen. Penningens välde har alltid visat sig förderfligt; det var det som störtade Ludvig Philip. Deputationernas uppträdande är ömkligt och löjligt, likaså pressens anfall på allt aktningsvärdt inom samhället. Deputationernas uppvaktningar borde ha vickt excellensen De Geer till besinning; hos tal. ha de tramkallat minnet af den delegation, som i djupaste underdånighet anhöll hos konung Carl den förete af England att få framställa sin undersåtliga tacksamhet för Hans Majestäts beslut att i nåder gå nationens underdåniga önskningar till mötes genom att nådigst underskrifva den akt, hvarigenom han i underdånighet beröfvades kronan. Han ville ej direkt beskylla regeringen för att ha framkallat det, ehuru, som han sade, rösten är Jakobs röst, men händerna Esaus händer,. Kammarherren Lillienstolpe höll ett längre föredrag, men var icke i stånd att vinna nås got gehör, ehuru laudtmarskalken flera gånger genom klubbslag uppmanade de närvarande att hälla sig tysta. Under det allmänna sorlet uppfattade referenten bland annat: adeln afsade sig sjelfskrifvenheten 1840 endast på det vilkor att den nya representationen skulle grundas på stånd och icke på penningar. Ett sådant förslag kan man antaga på försök, men icke detta, ; som är fotadt på den lösligaste grund. Representationsrätt bör ges åt dem, som förtjena att ega den; men man får icke derföre taga den bort från andra, som redan iro i besittning deraf och icke förverkat densamma. Kammarherren frih. C. von Platen tillkännagaf sin afsigt att votera för förslaget. Kapten Brakel sade att det skönaste bladet i adelns historia, hvarom man så mycket talat, är redan skrifvet; det berättar om den store man, som, då landet var stadt i djupaste nöd, utträdde ur dess leder och räddade det — den store vasakungen. Han röstade mot förslaget af skäl, som framställdes i väl sagda ord, men för öfrigt voro de vanliga man hör anföras. Grefve Eric Sparre var regeringen tacksam gg