Dagens Nyheter – 6 december 1865, sida 1

hh KT NV WAR Vv NN VM Oo stånden. Spänningen fortfar. I feberaktig oro afvakta fyra millioner menniskor hvad en handfull adels män och prester tala och besluta. Först unde: sådana omständigheter som dessa känner man : hela samhället huru osannfärdiga poeternas dik ter om Sveriges frihet äro, då man ser att folket ieke eger frihet att sjelf bestämma sin statsform utan samtycke af några hundra per soner, hvilka mestadels äro folkets löntagande tjenare, men ändock i politiskt hänseende dess herrar. Det är det farliga för dessa tjensteherrar, att folket nu vaknar till medvetande al sin träldom. Folket liknar elefanten — det läter af föraren handtera sig huru som helst tills denne en gång begår den oförsigtigheten att låta elefanten lyfta honom med sin snabel upp på sin rygg; — när elefanten lärt känna sin styrka kastar han en tyrannisk förare nästa gång ur sadeln. Spänningen är icke mindre stark inom de löntagande stånden sjelfva. Oro, ovisshet, ångest bo i de afvoges hjertan. Icke oro och ångest för följderna — det tillhör icke adeln mer än andra svenska män att bära fruktan för personligt menliga följder af begångna handlingar. Men ingen af dem som tänka och tala emot förslaget undgår att känna inom sig en strid: är det för mig sjelf, är det för min och min familjs politiska fideikommiss, eller är det för det folk, hvilket jag tillhör, som jag nu kämpar? Denna förfärliga fråga, som innebär tanken på ett brott, ställer sig som vålnaden af ett förrådt fädernesland för deu irrande blicken hos hvarje reformens motståndare. Imellertid visade sig denna oro, som hvarje man med känsla måste hysa i en tid då han, i strid mot nationen, försvarar rättigheter, dem hans stånd med lock eller pock frånröfvat henne, icke i det yttre. Adeln är uppfödd i konvenansens skola och det ligger i dess natur att sätta sig på sina höga hästar. Dess konservativa förkämpar gjorde det synnerligen i går: Sex talare af denna sida yttrade sig. Premierlöjtn. frih. Leijonhufvud hörer till en ätt, af hvilken hvarje medlem lärer vara motståndare liksom han — en ätt således som måtte anse sig hafva allt att förlora på förslagets framgång, men ingalunda förvärfvat sig anseende för statsmannablick. Protokollssekreteraren JIlach, som man icke vet hafva särdeles varmt intresserat sig för allmänna angelägenheter, bevakade nu med värma sina egna. Kammarherren Liljenstolpe, eljest välvillig och välmenande vid många frågors behandling, sökte med anförda tal från förgångna riksmöten visa huru illa det skulle vara att gå in på reformen. Kapten Brakel predikade med sin porlande och sprakande viltalighet mot sjeölfskritvenhetens afstående. Landshöfdingen grefve Eric Sparre underhöll huset i omkring två timmar med sitt flytande föredrag, stundom afbrutet af bravorop, hvilka åter afbrötos af hyssjningar. Slutligen uppträdde f. d. statsrådet och envoytn grefve Henning Iamilton med ett långt och vältaligt föredrag emot det vigtiga förslag som hans höge lärjunge konung Carl afgifvit till rikets ständer. Detta tal helsades af talarens sida ännu oftare med ett bifall, hvilket sökte öfverrösta oliktänkandes hyssjningar, så att landtmarskalken måste sakta de ömsesidiga meningsyttringarne. På den andra sidan, för förslaget, yttrade sig frih. A. C. Raab, genera!direktören Stråle, förste hofjägmästaren ZTornerhielm, kungl. sekreteraren Dalman, frih. Anders Cederström, kapten -Mannerskantz, statsrådet frih. Gripenstedt och kammarherren frih. C. von Platen. Utan att gå nedanstående redogörelse för dessa tal i förväg, nämna vi här endast att frih. Gripenstedts föredrag var så vackert och gripande som någonsin ett tal af honom varit — men det hördes på den nästföljande talaren, att det finns menniskor, hos hyilka egoismens skal är lika tjockt som åsnans hud. Då plenum slutade kl. half 4 e. m. voro 41 talare anmälda att yttra sig i nästa plenum. Medan man ogillar att en del af adeln strider för hvad den anser som ett oafhändeligt gods, men aktar sättet, hvarpå striden föres, hafva helt andra känslor gjort sig gällande i afseende på presteståndets majoritets förfarande. Rop af harm och ringaktning hafva hela gårdagen ljudat öfver staden, och de hafva satt luften i en dallring som skall fortplanta ljudet till de aflägsnaste bygder och göra presteståndets tretiofem till föremål för allt annat än milda blickar. Hvarje församling, hvarje stift skall känna sig såradt af att hafva ibland sig män, hvilka utfört en handling, i afseende hvarå man icke vet om man skall säga att synden eller enfalden är störst. Ingen sida blir nöjd med att presteståndet lagt sig bag Busken at lure. Jtt fordrar både folk och adel hos oss: det är att en man står bakom ordet. Presteståndet diskuterade nästan lika länge som adeln, Doktor Petrelli, ett politiskt petrifikat, hade den oblygheten att predika att sed-. ligheten nu står på förfall såväl på samhällets DA V RR