Dagens Nyheter – 1 augusti 1865, sida 2

ga husmassorna, de glittrande vattnen och hufvudstadens gröna, lummiga omgifningar kom mig för några ögonblick att glömma de stora, utomordentliga föreställningar i lindansning och luftgymnastik som egde rum tätt iatill mig; men pajas röst, och den lilla men tacksamma publikens bifallsyttringar, återförde mig snart till föremålen omkring mig, och sedan egnade jag hr Liitze och hans sällskap om inte min beundran, så åtminstone min uppmärksamhet. Den stora, utomordentliga ascensionen, å den utomordentligt höga linan, afslutade den utomordentliga konstföreställningen i fria luften, hvarefter publiken drog sig till sommarteatern. Jag stod en stund och betraktade den svankryggiga byggnaden, obeslutsam om jag skulle våga inträda under dess i vågor gående tak; men då kom jag att kasta ögonen på affischen, och det inbjudande programmet gaf mig mod att trotsa faran. Trolleri, dramatik och pantomim, hvad kan man väl mer begära? Öfver ett år hade jag hört talas om en ung dramatisk författare, som skref komiska monologer och utförde dem sjelf på Mosebackes sommarteater; men först nu fick jag göra bekantskap med hr Gustaf Engström, både som författare och skådespelare. Innan ridån gick upp hyste jag inte stora förhoppningar på den dramatiska konst som gick hand i hand med trellkariar och luftgymnastici ; men sedan jag sett och hört hr Engström utföra sin komiska monolog Sockenskomakaren, stego förhoppningarne i kapp med förvåningen, ty ehuru obetydligt det lilla stycket än är, så utvisar det vackra anlag, som förtjena att uppmuntras, för alt de må kunna utveckla sig till något ännu bättre. Kupletterna voro qvicka och träffande och monologen för resten uppfylld af roliga infall. Som burleskt-komisk skådespelare lotvar äfven hr Engström godt för framtiden, och är han en god acqvisition för hrr Rohde och Caspers associationsteater, der han lärer vara engagerad för nästkommande vinter. Prestationerna på sommarteatern voro slut. Pierrot och Harlequin hade tröttnat att till publikens stora belåtenhet rappa om hyarann, och togo sitt afsked med att stå i tablå under belysning af bengaliska eldar, hvilkas sken gjorde att jag knappast såg handen framför mig när jag väl kom ut i parken. Derborta lyser det så briljant genom de höga fönstren, dit ställer jag mina steg. Det är danssalongen och Il Bacio klingar så törförisk derinifrån. Var så god och stig på, jag bjuder på entråe gratis, och jag tror att ingen som intresserar sig för folklifvet skall ångra att han följer med. Dansen är redan i full gång; men det är först litet sednare som de lifliga scenerna och grupperingarna begynna. Medan vi vänta, så låtom oss lokalisera oss litet. Sjelfva danssalongen är ett par alnar kortare och en aln smalare än De la Croixs stora salong; men har den stora fördelen framför la Croixs sal, att sittplatserna äro långt bättre arrangerade, och att man kan promenera under läktarne utan att behöfva skuffas med de dansande. I fonden är den rymliga buffeten och under venstra läktaren toilettrummen. Men xu är klockan 11, fröjden har börjat och skrattsalfvorna smattra nere i salongen i kapp med trumman uppe på musikläktaren. Det är andra francaisen som spelas upp. Vi vilja gå upp på läktaren och taga en öfverblick öfver det hela, ty blott uppifrån kan man få någon reda i detta hvimmel. Der till höger dansa två kanonierer vis å vis; derag solbrända ansigten och den mörkblåa lediga sjömansdrägten göra ett behagligt afbrott mot damernas ljusa klädningar. Se der är en putslustig figur i röd hängande halsduk, mössan på tre qvart (alla ha sina hufvudbonader på) och med en blossande cigarr i mun. 5Se hur han figurerar! Ena stunden dansar han saylor boys, andra stunden försöker han på med cancan, alltjemt på det mest maskinmessiga och afmätta sätt. Det är säkert någon balettmästare. — Det är en snickargesäll, upplyser en person som sitter bredvid mig — han är med på hvarenda bal och han dansar som om han hade en ångmaskin i benen. Nu tapUTTER EEE SRS PERS MAST Hen TENN SK NVS RR SLA