söka planeternas och stjernornas kemiska beskaffenhet, och man har kommit till det intressanta resultat, att jordens kemiska grundämnen återfinnas äfven i andra verldsklot. Här ligger det antagande nära till hands, att då äfven de kemiska lagarne äro universella. Har man nu kommit derhän att kunna konstatera de mekaniska, fysiska och kemiska lagarnes allmängiltighet och likartade verksamhet i universum, — och har man vidare genom undersökning af meteorstenarne konstaterat tillvaron af organiskt lif på kroppar, som ursprungligen icke tillhört jorden, så ären stark vetenskaplig grundval vunnen för den hypotes, att detta organiska lif på andra verldsklot med all den egendomlighet det kan ega dock erbjuder starka analogier och likheter med det organiska lifvet på vår egen planet. Denna likhet måste vara desto större, ju mer de omständigheter, af hvilka organismernas beskaffenhet beror, likna jordwns. Till dessa omständigheter höra planetens afstånd från solen, dess rörelse kring sin axel, dess axels lutning mot ekliptikan m. fl. specielt astronomiska företeelser. Ur denna astronomiska synpunkt har frågan blifvit upptagen, behandlad och jakande besvarad af franske astronomen professor Camille Flammarion 1 ett af honom utgifvet arbete. Det finnes enligt honom icke en enda astronomisk omständighet, som ger jorden i afseende på bebocelighet det ringaste företräde framför andra planeter i vårt solsystem, äfven om de festa lefvande väsen, som alstras på jorden, icke skulle kunna trifvas annorstädes än i detta sitt eget hem. Författaren söker visa, att vissa andra verldskroppar tvärtom äro bättre än jorden egnade att utveckla ett rikt, kraftigt och mångfaldigt organiskt lif. Att de speciella mått af täthet, tyngd, ljus och värma, som jorden eger, skulle vara de enda, med hvilka organiskt lif kan förlika sig, finnes icke den ringaste grund att antaga; utan vederlägges tvärtom en sådan förmodan a företeelserna på jorden sjelf, som under de mest olika, ja motsatta förhållanden framalstrar lefvande väsen af mångfaldigaste art. Vi se tallösa arter af vattendjur lefva under vilkor, som vore oförenliga med andra varelsers existens; vi se, att amfibier kunna lefva i en atmosfer, som skulle döda menniskan och hvarje högre organiseradt djur; att vissa arter af fiskar kunna åtnjuta ljusets välgerningari regioner, der för oss skulle råda ett så djupt mörker, att den mörkaste natt på jordytan ej lemnar en föreställning derom; att infusorier finnas, som synas vara oberoende af ljusets och värmans grader; att diatomeerna, som fortplanta sig uti de heta källorna i Canada, äfven visa sig i polarhafven; samt att varelser, som lefva på hafsytan, anträffas äfven på ett djup af 1,800 fot, der de äro underkastade ett tryck af 60 atmosferer. De verldskroppar, der efter all sannolikhet de organiska väsendena hafva den närmaste likheten med jordens, äro de planeter, hvilka tillhöra samma grupp i solsystemet som hon, specielt Venus och Mars. Dagen på dessa planeter är ungefär lika lång som den på jorden. Venus storlek, massa, täthet och tyngd skilja sig föga från vår planets. Venus och Mars hafva, likasom jorden, atmosferer. Mars polartrakter betäckas, likasom jordens, af snötält, som tilloch aftaga alltefter årstidernas vexling. Skyar och dimmor visa sig i hans luftkrets. Hans fastlands geografiska gestaltning är anålog med jordens; likaså hans års: tiders omvexling och klimatiska zoners beskaffenhet. i rr L