Dagens Nyheter – 1 augusti 1865, sida 2

ders Gud gillar och uppmuntrar edra bemödanden. Låtom oss derföre icke tveka, krigsmän, utan med ett sista dråpslag nedslå våra tyranners öfvermod! Vår jord är nu idet närmaste fri; endast en liten del deraf är ännu i våra förtryckares våld. I dag skola vi eröfra denna lilla del, och den spanska fanan, som hittills kastat en skugga af elände och död öfver vår kära fosterbygd, skall slitas i stycken och aldrig mera svaja på vårt område. Mod, bröder! Indianerne, edra förfäder, hvilkas skuggor lycksaliga irra omkring på stepperna, skola med glädje mottaga dem bland er, som stupa i striden! Må hvar och en gå till den post jag anvisat honom. Urubuns läte, upprepadt tre gånger, skall utgöra signal till anfall. Höfdingarne bugade sig och gingo sin väg åt olika håll. Tigerkatten stadnade ensam qvar och försjönk alltmer i djupa tankar. Ett angenämt lugn herrskade i naturen; icke en vindfläkt förmärktes i luften, icke en molntapp på himmelen; atmosferen var så genomskinlig, att man kunde urskilja föremål på det längsta afstånd. Himlen var mörkblå och öfversållad af millioner tindrande stjernor, månan spred ett klart men blekt sken öfver nejden, intet ljud störde den herrliga nattens majestätiska tystnad, utom detta dofva sorl, hvars orsak man icke känner, och som tyckes vara den slumrande naturens djupa andedrägt. Den hvite höfdingen, som stod i begrepp att göra ett sista försök att befria indianerna och sätta sina egna hemlighetsfulla planer i verket, fördjupade sig med riktigt välbehag i detta haf af tankar som svallade i hans hjer