Dagens Nyheter – 1 augusti 1865, sida 2

na; ensam med sig sjelf och Gud, bedömde han sina handlingar och bönföll med sin själs hela värma hos den, som förmår allt, och för hvilkens öga intet är fördoldt, att han skulle stå honom bi, såvida den sak, hvarför han kämpade, var rättvis. En hand lades tungt på hans axel. Tigerkatten spratt till och vaknade upp ur sina drömmar. Han strök med sin hand öfver pannan, som var fuktig af svett, och vände sig om. Spåmannen stod bredvid honom och såg på honom med sina tigerögon. Ett hemskt smålöje spelade på hans läppar. — Hvad vill du? frågade höfdingen i tvär ton. — Är min far nöjd med mig? svarade spåmannen. Har Wacondah talat bra till höfdingarne? — Ja, sade den gamle banditen med en åtbörd af afsky; du kan nu gå din väg. — Min far är en stor och ädelmodig man, återtog trollkarlen; jag får alltid pinas jemmerligen, då anden anfäktar mig. Tigerkatten tog upp ett halsband af dyrbara perlor och räckte det åt uslingen, som tog emot detsamma med ett utrop af glädje. — Gå nu! sade han med en min af djupt förakt. Spåmannen, som nu tvifvelsutan fått allt hvad han önskade, aflägsnade sig utan att säga ett enda ord mera. Don Torribio hade gått sin väg på samma gång som de andra höfdingarne. Då han kommit på något afstånd, stadnade han, betraktade noga himmelen och tycktes på stjor