Dagens Nyheter – 20 februari 1865, sida 2

ibland passerade förhi den om Solognes och Anjous usla hyddor. Den hade endast ett fönster och en dörr. Ett rör af jernbleck som skakade för vinden, höjde sig i stället för skorsten öfver dess eländiga halmtak. En knippa torr ljung som hängde öfver dörren var den symbol eller skylt som förkunnade törstiga fotgängare som händelsevis passerade förbi att de i detta smutsiga näste kunde få köpa vin och bränvin. Om dagen var der dock mycket tomt på gäster. Man såg då endast en på tröskeln stående kort och tjock man med en afskräckande och grym fysionomi, hängande läppar och skygga blickar. Denne man bar en gammal mössa af utterskinn, en kort jacka och ett blått förkläde med bröstlapp. Han höll vanligtvis händerna i kors öfver den uppskjutande magen och rökte en svart pipa. Denne man var krogvärden. Han förekom lika väl skapad för sitt hem som snäckan för skalet, hans hus och han kompletterade så att säga hvarandra, man skulle ej ha kunnat tänka sig det ena utan den andra. Föröfrigt såg han ut som en från Brant eller Toulon förrymd galerslaf och hela kojan föreföll som ett röfvarenäste. Så fort man kastade blicken på denna smutsiga, dystra håla tänkte man ofrivilligt på den gamla s. k. goda tidens traditionella mördarekulor, der hvarje natt några nya offer mördades, hvarefter de stympade liken för alltid försvunno i hemligtsfulla källarehvalf. När detta var nästets utseende om dagen