Dagens Nyheter – 28 januari 1865, sida 1

— Det vet jag icke sjelf . . . af pur ny fikenhet . . . Jag har pratat för att prata. — Hau ljuger som en borstbindare, sade Laridon för sig sjelf, men det angår inte mig lodille hade nu fått veta så mycket ha ville, han lemnade den gamle klidmäklaren och atervände till magnetisörens hus vid boulevard du Temple. — Nåväl? frågade Fritz Horner. — Det är gjordt . . . Jag har ordentlig förföljt mannen och barnet. — Har ni reda både på deras namn och adress? Jo-jo men: Jean Vaubaron, mekanikus Pas de la Mule gatan Ni Pt mycket heder lig, mycket fattig, hart skulder öfver öronen ett euda barn och en döende hustru . . . S der de upplysningar jug uhematt, de äro korte men fullständiga. — Ni är en klok och driftig pojke, Ro dille, ni bör gå långt. — Jag hoppas det! . . . Behöfver ni mig vidare, lärde doktor. Fritz Horner svarade törst imgeuting; et rof för en tydlig oro promenerade han fler: minuter af och au i sitt kabinett, synbarliger ötverläggande med sig sjelt hvilket parti hal borde taga. Obeslutsuruheten gaf likväl småntugon vika, hav upphörde med sin feberaktiga pro menad och stannade framför Rodille.