År 1843 lemnade Proudhon sin födelsestad, som han åter bebott under ett år, och öfvergat för alltid boktryckeriet. Han öfvertog då direktionen af ett bolag för transport på Saone och Rhönce och slog sig ned i Lyon, der han stannade till 1847, då han lemnade direktörsplatsen. Under dessa år skref han och publicerade De la creation de VPordre dans Phumanite och sin famösa Systeme des contradictions economiques, 1 hvilken sednare han bröt löst mot alla, som sysselsatte sig med statsekonomiska frågor, lika skoningslöst angripande socialister och kommunister, som de verkliga statsekonomerna. Detta är kanske Poudhons förnämsta arbete, der han visar sig just i sjelfva hetsigheten af sin kritik, der han slår med häpnad, bländar, sprakar och fräser för att sedermera göra så mycket svartare natt omkring sig. Boken i tvenne delar utkom 1846. Februari-revolutionen öfverraskade Proudhon, liksom så många andra, midtunder deras privata funderingar. Han kom suart till Paris, ty han insåg alltförväl att här kunde blifva något för honom att syssla. Under en hel månad iakttog han här den absolutaste tystnad, och det var mycket då för tiden, när det ofta gällde ögonblicket, om man ej ville utsätta sig för att försumma fatalierna. Men så ansåg han tiden vara inne, och den 1 April framträdde han plötsligt med en ny tidning, le Representant du Peuple, hvars djupa och i ett sällsynt kraftigt språk skrifna artiklar genast. ädrogo sig hela allmänhetens uppmärksamhet. Proudhon blef i hast populär. Vid ett kompletteringsval i början af Juni utsågo parisarne honom till sin representant i nationalförsamlingen. Han erhöll 77,000 röster. Inom den konstituerande församlingen visade Proudhon det sublimaste — och löjligaste förakt för alla parlamentariska former, och han uppträdde sällan för annat än att med skarpt hän visa huru barnsliga och tomma på ideer alla de andra representanterna voro. Proudhon fann snart att hans plats ingalunda var i representantförsamlingen och han lemnade tribunen för att återtaga pennan. Hans första tidning existerade icke mera, men i November 1848 grundade han en ny, le Peuple, som året derpå efterföljdes af le Voiz du Peuple och ytterligare afle Peuple de 1850, alla tre successivt indragna af regeringen. I början af 1849 framställde Proudhon sitt förslag om en folkbank, hvilket rönte det häftigaste motstånd af nästan hela pressen, men hvarom det är svärt att uttala sig, enär förslaget aldrig kom till fullt utförande. Proudhon dömdes för pressförseelser, våren 1849, till tre års fängelse, men flydde till Geneve, der han uppehöll sig hos den sedermera och sist år 1864 så famöse Fazy. Folkbankens redau öppnade kontor stängdes. Men! kort derefter infann Proudhon sig frivilligt i Paris och blef insatt i fängelset Sainte-Pelagie. Det var der han, om vi ej minnas alltför orätt, gifte sig 1850. I Juni 1852 sattes han i frihet och han fortsatte från privatlifvets lugn åter sin gamla författareverksamhet. Så skref han Manuel des Operations de la Bourse, år 1856, som ej är annat än den häftigaste satir mot spekulationen på börsen. Ett par år sednare publicerade han ett digert arbete, en bok 1 trenne delar: De la Factice dans la Revolution et dans PEglises Boken blef tagen i beslag, och Proudhon dömdes till 4000 fr. böter samt tre års fängelse, men han flydde undan till Belgien. I detta gästfria land fortsatte han att skrifva och gaf ibland annat ut La Guerre et la Paix, ett mera vidlyftigt än intressant verk samt Thgorte de VImpot, ett arbete som vi måste bekänna oss icke hafva läst, men som vunnit priset af rådet i kantonen Waadt. I slutet af 1860 blef straffet mot Proudhon efterskänkt, och franska legationen i Brissel underrättade honom officielt, att han kunde återvända till Frankrike. Proudhon begagnade sig icke så snart af tillåtelsen och hade kanske aldrig återkommit hit, om ej en katastof tvungit honom dertill. Han blef nemligen år