Aftonbladet – 10 april 1874, sida 3

nen, likasom man sår säd på Bkrarne; oci då man vet huru mycket man årligen såt af hvarje fiskalag och huru många år for Idras för hvarje slag att hinna en viss stor lek, så kan man derefter beräkna årligt skörden och uppskatta afkastningen... Vidare heter, t. ex. sid. XXXIV: Mer är det väl möjligt, torde man invända, at fiskerihandteringen skall kunna... upphjel pas och bli någorlunda jemngod med jord bruket? Betvifiom icke att detta är möj ligt; hvad kemien redan blifvit för jordbru ket, det kan och bör zoologien, genom prak tiskt användande, blifva för fiskerihandte ringen och förhjelpa dess idkare till samme välstånd, som jordbrukaren numera genom sitt yrkes förbättring ktzjuter. Det vore i sanning bedröfligt om fiskeri-idkarne, dessa så raska och modiga, så nyttiga, så oumbärliga medlemmar, skulle vara dömde att ztändigt blifva, så att säga, ramhällets heloter och vara uteslutna från tillfället att förbättra sins materiella vilkor och af fattigdom hindrade att utbilda sin ädlare del. En stor och ge nomgripande förändring, äfven i detta yrke, synes verkligen förestå. Jemföra vi härmed hvad redan den store Linn yttrat om fiskerinäringen — vi er inra t. ex. om hans yttrande (Skånska Resan sid. 378) att man genom anläggning af fisk dammar kan hafva långt mera nytta af en instängd jord till damm, än af den vackraste åker; så lärer väl ej bestridas att fieke; fiskafvel och fizkerinäriog förtjera mera värd och omsorg än de hittills fått njuta. I bedrifvandet af denna näringsgren torde dock såväl vi nordboersom öfriga europter ännu i dag hafva åtskilligt att lära från den eljest ej högt ståöende befolkningen och lagstiftningen i Japan och Kina. Beräkna vi värdet af fiske och fiskerinäring icke blott efter hvad som nu, under vårdslösade, abnorma åtgöranden, denna näring afkastar, utan efter en, under andra förhållanden, med säkerhet påräknelig af kastning; så lärer det ej böra anses öfverdrifvet, om vi anse att ensamt den förlust af en sådan källa till inkomst och arbetsförtjenst, som sjösänkningen skulle föranleda, öfverväga den sarnolika vinsten för jordbruket, äfven om denna vinst vore mindre problematisk än ban verkligen är. Ännu en drawbacks-post bör ej utelemnas i räkningen öfver vinet och förlust: de sanitära olägenheterma af den ifrågasatta sjö sänkningen. Det är bekant att under är med lågt vattenstånd gå frosror samt andra intermittenta såväl som tyfösa febrar i strandbygderna kring våra insjöar och härja ej sällan på ett förfärligt sätt. Vi vädja till erfarenheten ej blott kring Hjelmaren, utan äfven till den i andra trakter vunna, t. ex. Venerns strandbygd, hvarest kanske detta faktum gjort sig ännu mera bekant. Att en sänkning af Hjelmaren skall, oberäknadt sitt sannolikt ytterst menliga och alltjemt fortfarande inflytande till klimatets försämring, samt alltså äfven på jordbruket, medföra ena, om ock öfvergående, dock i flera år fortfarande försämring af de sanitära förhållandena, lärer knappt kunna betviflas; och äfven detta bör, vid afgörandet af denna fråga, ej lemnas ur sigte. Det är ju icke ur vägen att, innan man, för att tillfredsställa ett jemförelsevis ringa enakildt intresse, företager något, som onekligen kan blifva olycksbringande i vida större skala än alla, äfven genom förstoringsglas sedda, påräkneliga vinster, att, säga vi, man äfven tillser, om man ej genom sådan sin åtgärd förnärmar andras lika goda, ja bättre rätt. Utan att nu tänka på eller vidröra de många enskilda förlusterna — ja, de allmänt drabbande förlusterna — för ärskilliga städer, för egare af vattenverk, m. fl.; låtom oss tänka på de sannolika följderna för hela Mälaredalen, för atrandbygderna af de gamla folklanden. Otvifvelaktigt skola de nu ej sällan förekommande öfversvämningarne af-Mälarens vatten be tyäligt stegras, när alla de tillflöden, som nu under en längre period likasom magssinerag i Hjelmaren för att derifrån småningom ingå i Mälaren, på en gång och nästan omedelbart öka vattenramlingen i denna sjö, särdeles vår och höst. Hvad sjösänkningar på andra håll, med eller utan sammanhang med fortgående skogssköfling, redan verkat såväl till beredande af temporära öfversvämningar som i andra hänseenden; det har en mängärig och sorglig erfarenhet ådagalagt. Och huru pass rätt det kan vara att, för en mera förment än verklig fördel, påbörda sina grannar en säker skada och förlust, kan nog förtjena att all varligt tagas i betraktande. Den erfarephet vi ha, så i Sverige som Finland, at sjösänkningar är ingalunda uppmuntrande. Sannolikt skulle en stor del af delegarne i t. ex. Tysslinge sjösänknings-bolag vara ganeka glada, om denna sänkning — som likväl ej skadade någon segelled — varit ogjord. I allmänhet torde väl ock kunna antagas att, äfven i lyckligare fall, med gjösänkningar förhåller sig alldeles så som ett tyskt ordspråk påstår om en ensidig och öfverdrifven kalkgödning: att den gör rika föräldrar, men fattiga barn. Äfven ur jordbrukets specialintresse ho tar alltså ifrågavarande sjösänkning med vådor, så att, äfven med ensidigt fasthållande af detta enda intresse, det alltid måste anses som ett fel, om staten lemaar det ringaste understöd för sänkningens främjande. Dettagäller i så mycket högre grad, som det alls icke är afgjordt att ju alla de fördelar, som strandegarne kring Hjelmaren, till någon del på yrkesbrödernas kring Mälaren bekostnad, i jordbrukets intresse afse att vinna, sannolikt skulle kunna, utan sänk: ning och utan förlust för våra vattenkommunikationer och andra berättigade intressen, vinnas på annan väg, med vida mindre kostnad. Sådant är tvärtom ganska sannolikt, och en noggrann undersökning härom bör väl åtminstone föregå innan man, föreställande sig omöjligheter, som kanske försvinna, när man gär dem på lifvet, sätter landets sanna intresse på spel för beredande af fördelar åt några få jordegare. Dock derom mera i det följande! Att städerna Eskilstuna, Arboga, Örebro, Stockholm m. fl. skulle i hög grad lida af den ifrågasatta sänkningens följder, må slutligen omnämnas endast i förbigående. Det har nu blifvit modernt att underkänna städernas betydelse, att glömma i huru hög grad just jordbruk och landtbushållning äro beroende af städerna; och det är sålunda föga troligt att de nu herrskande opinionerna bland landtmännen skola fästa något det ringaste afseende vid en eller an nan stads rvin, Men, äfven om rättvisa ej medgifves åt ett, dock i allo berättigadt, intresse, bör det väl icke rent af åsidosättas för en tillfällig meningsvind, allraminst när detta intresse på det närmaste samman: