Aftonbladet – 10 april 1874, sida 3

detta mystiska behag, som för Viola var så lockande, satt den unga flickan som vanligt vid sitt skrifbord sedan alla sagt god natt och gedan hon nyss läst en aftonpsalm för sin sinnessjuka mor. I de få fönster, som ännu egde glas, glim made det så underligt som om det varit fest i de ödelagda salarna, då deremot ur andra tomrummet gapade så hemskt som förgängelsens ande ur ögonhålorna på en dödskalle; ty ända till ur sjelfva fönster. bågarne hade den förra egaren utplockat det virke, som var brukbart, för att dermed reparera flyglarna. Också grönskade der och hvar en liten björktelning, som tagit fäste ide plundrade fönstergluggarne, och Viola var betänkt på att så fort hennes tid och kassan det tilläto underhjelpa förstöringsarbetet med att ned: bryta en och annan mur och använda åen till det nya skolhuset, då hon i alla fall aldrig mäktade restaurera den stolta slotts byggnaden. Ruinen skulle derigenom bli fullständigare och mer poetiskt skön, tyckte Viola, och ingen af godsegarne i hela pro vinsen skulle kunna uppvisa någonting lik nande på sina områden. Men om det gamla slottet behagade dess egarinna, så utgjorde det deremot tjenstfol kets och izynnerhet herrgårdspigornas stora förskräckelse. Den gamla nattvakten, er pensionerad soldat, som varit bosatt vid går den en hel mansålder, visste dessutom at! berätta de rysligaste spökhistorier från de långa korridorerna och källarhvalfven. Också var der ett ordentligt snabblöpande öfvel den stora gården, när en tjenstflicka efte skymningens inbrott skulle springa från der ena flygeln till den anära. Fröken Viola sjelf hade deremot månger qväll alldeles ensam begifvit sig upp mer ljus och lykta i de dystra salarne, för at promenera och svärma i de golflösa gema ken, i hvilka det var omöjligt att vandra mörkret, utan att stupa omkull på stena eller murknade stockar; annars skulle der raska flickan icke behöft någon upplysning