Aftonbladet – 10 april 1874, sida 3

förmåner, som man af sänkningen väntar sig, tilläfventyrs skulle kunna vinnas utan ringaste skada för seglationen, och detta vida säkrare samt med vida mindre kostnad. Vi afse här det förslag, som för flere år tillbaka af en enskild strandegare blitvit framlagdt, eller att genom invallning af de egentligen för odling tjenliga stränderna — alltså Qvismarens stränder, samt stränderna vid Hyndevad ech Närsjöfjärden m. fl. ställen — samt genom användande dels af vindkraft och paternosterverk, dels af lokomobiler (eller, kanske varmluftmaskiner), torrlägga de invallade stränderna. Det har bland flertalet af sänkningsifrarne blifvit ett klatsch-ord att, när detta förslag bringas Å bane, prata om en opraktisk, förflugen grill;, om öfvervunna ståndpunkter, om att jordvärdet i vårt land är alltför lågt för att bära slika kostnader (då det deremot ej är för lågt för de sannolikt trefaldigt större som sänkningen påkallar!) o. 8. V. Men derför att denna plan misslyckats i ett enstaka fall, der strandegaren, i förlitande pä sin beräkning af öfversyämningarnes periodiska tidsföljd, underlät att genast uppföra vallen till erforderlig höjd, andra omständigheter att förtiga, derför är det alldeles icke sagdt, att ej planen i sin helhet är förtjent af uppmärksamhet och un dersökning. Ja, vi våga tro att om ett statsanslag beviljades, vare sig för införskrifning af en i dylika företag erfaren och skicklig biträdande ingeniör från Holland eller Belgien, der man i slika fall har stor erfarenbet, eller för utsändande till Holland af en skicklig och fördomsfri ingeniör, som :. der studerade sig in i saken samt här se-l: dan gjorde sitt swmdiam fruktbärande, så skulle detta anslag nog vara väl användt, samt svårligen kunna, om framställning derom göres till riksdagen, förvägras. Men, ipvänder man, vår lagstiftning har intet stadgande i fråga om strandegares deltagande i kostnaden för en genom invallniog vunnen landvidd, eller om, der man ej vill i kostnaden deltaga, skyldighet att afstå något af den uppkommande landvidden, på sätt man redan eger i fråga om sjösänkning och dermed sammanhängande vattenaftappsaing. Sannt! Men denna brist i vår lagstiftning är ju en sådan som kan och bör afhjelpas. Att bidraga till afhjelpande af denna brist vore ett föremål, värdigt de nitiske män, som främst ifra för Hjelmarens sänknicg. Specielt skulle vi anse för en verklig vinnisg, om den man, som måhända mest arbetat för sänkningen, ville egaa sin stora förmåga att reda, sin skarpsianighet och sin arbetsförmåga, åt lösningen at detta, för hela vår nationalvälmåga så ytterst vigtiga spörsmål. Det ir sannt att vi redan hafva en komitå för oeredande af förslag till lag i allt som törer till vattenrätten. Men detta hindrar cke att en man, som i andra frågor lagt i lagen en mindre vanlig grad af klarhet i omdöme och framställning samt hvilken ipecielt bör haft tillfälle att tänka sig in i en nu ifrägavarande, utarbetar ett förslag denna specialfråga, vare sig uu att han vill öfverlemna detta förslag åt den redan 1edaatta komitån, eller genom någon rikslagsman föranstalta dess framläggande i notionsväg, eller ock särskildt genom tryc: ket detsamma allmängöra. I sammanhang härmed bedja vi få bringa mn beslägtad angelägenhet i erinran. Vid 1857 ärs riksdag afgaf regeringen, fter derom af landtbruksakademien gjord ramställning, en proposition om anslag för n afdikningsplan i stort, eller ett allmänt ystem för aflägsnandet af det skadliga öfrerflöd på vatten, som utgör ett af de törsta hindren för jordbrukets framsteg. Denna framställning, som dels afsåg PR sörandet af en allmän afdikvingsplan, dels rerksatällighet af vissa afdikningsarbeten, vilka öfverstiga den enskildes förmåga — lenna regeringens väl och grundligt motirerade framställning, hvari behörigt afsende äfven egnades åt användande at beätlig eller lätt årtadkommen vattenkraft — vann dock ej ständernas bifall, och detta, ehuru det begärda anslaget var jemförelseris obetydligt. Men ständerna uttalade dock in öfvertygelse, att stora fördelar skulle unna tillskyndas både det allmänna och den nskilda industrien, om den föreslagna fråsan bragtes till verkställighet; men ...... 2; ch så följde ett naket afslag! Denna plan, då fallen, är väl förtjent att iter upptagas samt utföras i sammanhang ned: en undersökning om vattenfarleder. Ännu ha vi ej förlorat tron på möjligheten, att äfven nu rådande parti inom riksförsamlingen skall, om ett godt förslag af reseringen påkallas och understödjes, lemna vartioch partikular-intressen ä-sido och oidraga till en för hela landet, alltså äfven ör rustoch rotehållare vigtig angeläzenhet. I snart sagdt alla delar af vårt land igga stora sträckor jord, dels af god beskaffenhet för kker, dels tjenlig för skogsdling, au fördränkta af träsk och stillastående vattensamlingar. Här är mycket and att vinna utan all skada för samfärdseln, men med stor vinning såväl för klinat och sanitära förhållanden som för åkeroruk. Trakter finnas, der man, genom raering af en tarflig sqvaltqvarn, skulle med ringa kostnad kunna vinna tusentals tunnand för odlingen; andra trakter finnas der nan, i samrsanbang med en allmän afdiking, skulle kanna bereda tillfälle att melelst öfversilning och bevattning tillgodosöra nu förtorkade och sterila marker, som igga öde i saknad af bevattning, Ett anlag till beredande af så stora förmåner, kall, om rätt användt, otvifvelaktigt snart nängdubbelt återbetala sig. Och i stället ör att ge landets barn utvandra till Förenta Staterna eller andra länder, skulle vi snart unna få se blomstrande nybyggen uppstå trakter, som nå lisga öde, gagnlösa, ja skadebringande. Då så många föremål finnas, för hvilka statens medel med skäl kunna tagas i anspråk, vore det dubbelt orätt att göra nå son som helst uppoffring för ett sänkningsöretag, hvars nytta för några få torde vara möjlig, ehuru tvifvel underkastad, men hvars stora förderflighet för hela riket är alldeles stvifvelaktig. En hvardagshistoria.