Aftonbladet – 10 april 1874, sida 3

aldrig bli, ty hvem vill ha en fattig flicka, som icke har ens de aflägsnaste förhoppningar på något arf. Jag vill minnas att Blenda verkligen hade läshufvud, genmälde öfverstelöjtnanten. Om vi skulle låta henne gå en väg, som nu mer blifvit ganska modern? Om vi skulle låta henne studera? Visserligen är är jag icke någon vän af gvinliga lärda, af doktorer i stubb, men hvad är att göra? Ack, min vän, du vet ju att det icke gifves några offentliga elementarskolor för flickor, erinrade frun. Hardu råd att betala i en dyr enskild skola nu mer, i en skola, der en flicka verkligen kan få lära något? Nej, gannerligen jag det har, erkände mannen. Men hvarför finnes det då inga offentliga flickskolor?Det var något, hvarpå han aldrig förr tänkt, och derpå tänka de allra fissta icke, så länge ej nöden tvingar dem dertilt. Blenda har bestämdt läshufvud, tillade öfverstelöjtnanten; hon ville ju redan för några är sedan lära matematik, som hennes privatpension ej bestod benne, och latin, kanske till och med grekiska, ypperlig flicka, när jag tänker rätt på saken. Men nu är hon sexton år och kan ungefär ingenting, och ingen möjlighet gifves det nu för mig att kosta på henne något. Hvad skall det blifva af benne? På hennes naturliga ekydd, vår Björn, lär väl, när jag ser huru han artar sig, föga vara att räkna.En främmande blef insläppt. Ah, se hr Pettergson! sade öfverstelöjtnanten och syntes förlägen. Ja, det var ledsamt att herr Pettersson skulle förlora på mig, men redbara afsigter... oförutsedda olyckor... kolossal otur... Hör nu, herr Pettersson, har herrn någon dotter? Tre, herr ötverstelöjtnant, svarade skomakarsmästaren Pettersson, som visserligen kommit med en oblid uppsyn, men tinade upp, när fråga blef om hans döttrar, tre ganska snälla flickor. Den äldsta är redan i handel, den andra i ordningen tänker jag få in på kontor i någon bank eller sådan der inrättning, men den yngsta är det synd om, ty hon har ett alldeles obegripligt hufvud och vill bara läsa. Men, Herre Gud, jag är fattig karl och gör endast förluster... ja, det är icke illa menadt, herr öfverstelöjtpant, Huru skulle jag kuona kosta på flickan några kunskaper? Mean tar hundra femtio riksdaler om året i en god flickskola. Hundrafemtio! utropade öfverstelöjtnanten och suckade, Ja, det är håråt för den mindre bemedlade, fortsatte skomakaremästaren, Man knogar och sträfvar med sina kontributioner, men nog skulle jag för min del gifva en riksdaler till om året i skatt och kanske mer, i fall alla gjorde detsamma och vi derigenom kunde få sådana skolor för flickor, som vi nu ka för gossar. Det har herr Pettersson rätt uti, inföll öfverstelöjtnanten. Vi måste ha flickskolor lika väl som skolor för gossar. Det är nöden som öppnar ögonen på flertalet af menniskor, och öfverstelöjtnant Uller blef riktigt klarsynt i afseende på flickors undervisning, så snart han ej längre hade råd att kosta något på sin dotter. Men det var för flera år geedan öfverste löjtnantens olycka inträffade. Nu är han gammal och sjuklig och bor med familj långt uppe på Ladugårdslandet. Blenda är nu nägra och tjugu år gammal, ett raskt och förträffligt ungt fruntimmer, som hjelper föräldrarne så godt hon förmår genom att förfärdiga konstgjorda blommor, en litt nätt förtjenst i fall den skulle användas för bepne allena, men ganska krapp, då den gamle öfverstelöjtnanten och hans hustru skola vara med derom. Och dessutom en med mycken svett och möda förvärfvad förtjenst, så mycket svårare, som Blenda alldeles icke tycker om att göra blommor. Det är en tråkig och lumpen sysselsättning, menar hon, och hon vet med sig sjelf, att hom börde hafva kunnat uträtta något annat. Ack, om jag egt några kunskaper, guckar Blenda, när hon är i enrum, huru anrorlunda skulle jag ej då hafva sett serlden och hvad hade jag ej kunnat uträtta!s Hon sörjer öfver den okunnighet, som ej mer kan afbjelpas, men aldrig visar hon mig sorgsen i föräldrarnes närvaro, ej heller d bror Björn kommer hem och plågar henne. Min sorg må jag hafva för mig, säger hon, och ej dermed plåga andra, Björn, Blendas nmaturlige beskyddare, är en ung man utan sysselsättning, sem lefver af — Gud vet hvad, säga hans bekanta, hvilka icke känna att det är hans syster Blenda, den stackaren, som föder honom och äfven nödgas gifva honom medel till hans nöjen. Det är för eländigt med alltihop, brukar öfverstelöjtnanten säga, men värst är det kanske med Björn, hvars bana blifvit helt och hållet förfelad. Om Blendas sorg vet han ingenting; att hennes lif är förfeladt tänker han aldrig på.