Aftonbladet – 10 april 1874, sida 3

r) borde trygga sig till bror Björn, ty han 1 I skulle blifva en dugtig karl, som kunde bea I skydda henne och sörja för hennes väl. .) Nu fogade skickelsen så, att bror Björa I blef en svag gosse, under det syster Blenda t växte upp till en stark flicka, men det vore 3lej något att fästa sig vid, förklarade fa-Iderp, och modern sade detsamma. Björn I skulle likväl blifva karl, då Blenda aldrig kunde blifva annat än qvinna, och derför vore det den senare, som skulle lyda den -I förre och se upp till honom som sitt natur-lliga stöd, ända till dess hon fått sig en I man, som kunde öfvertaga bror Björns egenI skap af skyddsherre. Blenda såg upp till Björn, men det var blott ett figurligt talesätt, ty Björn var västan ett hufvud mindre än systern, gick krokig och såg eländig ut, hvilket icke hindrade honom att tyrannisera den starka Blenda, hvars godmodighet var lika stor, som hennes friska fysik. Jag vill gifva min son en lysande uppfostran, sade major Uller, som hade gätt I fram i befordran, var sjelf en lysande karl och hade fullt upp med pengar, som hans hustru ärft. ;) Och Blenda då? frågade majorskan. Blenda skall naturligtvis hafva vanlig pensionsbildning, svarade majoren. Ett fruntimmer behöfver ju så litet, något franI ska och sådant der tycker jag är mer än tillräckligt. I Och musik, min vän, invände majorskan; lglöm ej musiken. I Jag gör så f—n heller, förklarade maIjoren. Blenda skall få lära sig spela piano. I Björr fick först och främst en informator Joch sedan sattes han i stadens dyraste privatskola, der de allra finaste gossarne gingo. På lediga stunder skulle han lära sig rita, ) dansa, fäkta, rida och Gud vet allt hvad. Han skall blifva en fulländad kavaljer, gade majoren. Sin faders sanna afbild, tillade major skan med en öm blick på sic ståtlige man. Hm, sade majoren, det ser han dock alltför krokig ut till. Men lärdom och fria exertitier måste en goste ha. Björn kogtade mycket pengar, men han lärde sig aldrig rita, ty han hade icke nå got öga i den vägen. Han lärde sig aldrig dansa, ty han var alltför anedibenen. Han lärde sig aldrig fäkta, ty han var för avag i armen och för långsam i vändningarna. På en häst kunde man alårig förmå honom att rätta rig upp. Nå, nå, det kommer med åren, tröstade majoren sig gjelf och sin hustru. Emellertid skall han taga extra lektioner i engelska, tyska och franska. Blenda kan naturligtvis ej följa med, ty hon är flicka och har så mycket att sköta med sitt piano och broderierna. Hon har fått i sitt hufvud att hon ej har håg för musik, sade majorskan, men att hon deremot ofantligt gerna ville lära flere språk. Jag skall säga dig att flickan är rätt snäll i franskan. Fägnar mig, och vill hon prompt lära sig ett eller annat språk till, så vill jag visst inte vara snål, ehuru Björns uppfostran kostar mig alldeles förbannadt. Intekanjag heller förstå hvad en flicka skall göra med så många kunskaper. Att spela piauo är deremot en annan sak. Det har sin nytta med sig i sällskapslifvet och underlättar ett förmånligt parti. Pappa, jag skulle bra gerna vilja lära matematik, förklarade Blenda en dag, men i min pension läres icke sådant. Latin vore nog ockeå roligt att läsa. Är du splitter förryckt, flicka ? utropade majoren. Matematik! Latin! Jo, detlåter skönt. Vill du inte också lära dig grekiska? Åh jo, pappa, om jag får. Blenda, min fliicka, sade majoren och lade sin hand på hennes hufvud, som böjde sig under den faderliga myudigheten, var glad öfver att jag är en forståndig far, som vill mina barn väl, men kom aldrig hädsnefter och prata om latin och grekiska; och ej om matematik heller. Jo, det var mig en skön unge, tillade majnren för sjelf, under det han begaf sig till Sällskapet för att få sitt vanliga parti. Jag undrar när jag skall få den glädjen att presentera min son på Sällskapet, till lade han derefter och förföll i angenäma tankar. ren gingo. Majoren blef öfverstelöjt nant, och då blef majorskan naturligtvis öfverstelöjtnantska, men Björn vann ingen befordran. Han satt nederst i sin klass och hade fullt med klutter i sin anmärkningsbok. Om Blenda talade man ej mycket. Det kommer nog hennes tid, sade öfverstelöjtnanskan, och jag hoppas att vi med vår förmögenhet skola få en rätt gentil man åt henne. Det är blott skada att det går så trögt med bennes piano. Förhållandet var verkligen det, att Björn hade allt möjligt tillfälle att inhemta kunskaper, men var både lat och dum, samt att Blenda, som var flitig och qvick, icke fick lära sig mer än det lilla hon kunde komma öfver i en flickpension af den gamla sorten med litet grannlåt på skalet. men en ganska murken kärna, Hon skulle blifva gift; det var hennes uppgift, och verka i hemmets stilla verld. Jacquette, jag är ruinerad, gade öfverstelöjtnanten en dag till sin hustrun, och måste taga afsked ur tjensten. Mon dieu! utbrast öfverstelöjtnanskan och dånade. Uller var verkligen på bar backe. Spekulationer i stort och i smått, i aktier och vid spelbordet hade gjort af med hans hu strus stora arf. Det är en mycket vanlig historia, vid hvilken det ej lönar mödan att uppehålla sig. Och huru skall det gå med barnen? frågade en dag öfverstelöjtnantskan, hvilken naturligtvis bibehöll titeln, äfven sedan man nen tagit afsked ur krigstjensten. Hon hade först sörjt öfver att nödgas lomna sia stora våning och afskeda sin talrika betjening och veta att hon aldrig mer skulle gifva några af sina vidt berömda soupeer; men hon var. också mor och kom derför slutligen att tänka på sina barn. Det der faller gig så natur. ligt. Ja, det är ledsamt med Björn, sade fadern, när han ändtligen kunde rycka sig från tanken på hvad man skulle säga pi Sällskapet. Men jag får väl sätta honom i en offentlig skola. Nu för tiden är det ju ganska fint folk, som hafva sina gossar i de offentliga skolorna. Björn var då redan fjorton fr, men kom likväl ej högre än i första klassen. Fördömdt dum inrättning, de der klasserna. sade öfverstelöjtnanten. men iden