Aftonbladet – 10 april 1874, sida 2

ledsagende den ned gjennem Tiderre er denne svenske Msends Delagtighed i Styrelsen for fosterlandske Anliggender. Saa vardeti Thorgny Lagmards Tid, saa var det Engelbrekts og Aer rernes og Wasas Dage. Og det var ej Sveriges Stormend alene, det var ogsaa Sveriges Almue, der levende fulgte Fxedrelendets Anpliggender og oftere kraftigt greb bestemmende ind i dets Skjebne. Det er denne det svenske Folky Delagtighed i Landsanliggenders Gang, i Forbindelse med dets Fedrelandskjerlighed, dets Ondsfrygt. dets Mod og dets Kraft, der har baaret Sveriges Fortid, löftet det frem til en Rang blandt Staternes Reekke, langt over hvad dets afsides Beliggenhed og dets faatallige Befolkning skulde synes at berettige til, og som har veret den kjernefriske Amme for dets store Videnskabsmsend og Statsmend, dets store Krigere og store Konger. Men har det veret saa i fremfarne Tider og under mindre fuldkomne Former, saa indeberes deri en rig Forjettelse for den Delagtighed i Statsa endernes Gang. som under höjsindet Samvirken af Sveriges Konge og Sveriges Folk nu har ikledt sig tidsmessige Former: Denne Begivenhed, visselig en af de störste i Sveriges mrefolde og glimrende Historie, tilhörer endnu Nutiden; det vil vere en Fremtid forbeholdt at overskue dens Betydning i dens fulde Udstreekning. Vi staa endnu i det vesentlige kun ligeoverfor de Kjendsgjerninger, der skylde de zeldre Statsformer sin Tilblivelse.. Men her möder os ved hvert Skridt Vidnesbyrdene om en Styrke og Kraft, der vekker vor Beundring. staar svensk Skjaldskab og svensk Videnskab, edel og ren staar svensk Kunst, og jevngod med HEaropas bedste staar dets Industri, taknemmelig mod Landmandens Arbejde brerer Ageren rig Gröde, og snart lyder gjennem Sveriges mest afsidesliggende Landskaber Lokomotivets Piben triumferende over Afstand og Ödemark og Trang. Stor er den Forjettelse, som i alt dette ligger för svenske Mend under deres Arbejde for Fxdrelandets Vel under Nutids Former og med Nutids rr Tillykke med Arbejdet, svenske Brödre! Tillykke med Arbejdet ikke blot for Eder, men for hver 2erlig svensk Mand, fra den ophöjede Drot i Kongeborgen, hvis Hjerte slaar lige varmt för Sveriges som for Norges Vel, til den beskedneste Vingaardsmand i Svearikes Have! Rig oglykkelig, som: Sveriges Fortid har veret og som dets Nutid er, blivedets Fremtid til Dagenes Ende! Maatte den Almegtige altid holde sin beskyttende og velsignende Haand over SveriFa Land og Sveriges Folk! Og maatte vort roderfolk gaa en Fremtid imöde. rolig og lykkelig og tryg, i gammelsvensk Kjerlighed til Fxdreland ox Drot, i gammel svensk Tro og Manddom og Heder! En Skaal for Sveriges Land og Sveriges Folk, — vort Broderland og vort Broderf-x1s För denna skål tackade kr E. Ke, med följande skål för Nörge: sMina herrar! Då jag nu å mina kamratere och egna vägnar går att uttala vår tacksamhet för den icke blott vältaliga, utan af djup. storartad bjertlighet genomandade skål för vårt land som nyss blifvit det tillegnad, tror jag mig icke bättre kunna göra det, än med en innerlig välgångsönskan, icke blott för det som förenar oss, utan äfven för det som åtskiljer oss. Norges natur är stor. dess fjellar äro höga, dess isbreer väldiga, och verldshafvet bryter sig brusande mot dess -stränder; Sverige har sina långa strömmar, sina många insjöar och dess sädesfält bölja gungande för vinden. Denna olikhet i naturförhållanden är det första, som åtskiljer oss. Men intet folk lefver, som icke tar outplånliga intryck af den natur, som omger det. Norges folklynne och folkseder hafva derför sina egendomligheter, Sveriges folklynne och seder hafva sina. Detta är det andra, som åtskiljer oss. Det tredje är bådas vår historia och derom mera sedan. Hvad, som förenar oss, det är till sina framtjda resultater kanske främst våra nya, gemensamma kommunikationsförbållanden, det jernband som redan sammanbinder oss, och på hvilket vi färdats hit, jemte de vägar, som vidare äro i görningen; det är våra, rätt förstådda, gemensamma handelsintressen, det är vår aktning, vår sympati för ömsesidig politisk frihet oc) ordning, med sjelfständighet I båda dessa yttringar af medvetet nationalt lif. I Nordens äldsta historia stod Norge främst. Harald Hårfager förenade Norge till ett stort och mäktigt rike, och -alla den tidens starka andar i Norden voro stolte att räkna slägt med honom. Det ansågs erfordra Nordens hela makt — Sveriges och Danmarks konungar, missnöjde från Norge och Jomsvikingarne i förening — för att åstadkomma Olaf Tryggvasons fall vid Svoldern. ett fall, som alltjemt ännu genljudar genom häfderna. Olaf den heliges lif går som en ljusstrimma genom den tidens natt. å kom en tid, då SR i den nyare historien har häfdat sin plats bland folken, och, jag vägar säga det, på ett stort, på ett ädelt sätt. I den nyaste har Norge åter tagit vid. och det har sannerligen icke försummat tiden. Bidsvoldsmännen, vördade äfven bland oss. hafva visat vägen huru ett litet folk skall bli stort, huru det skall bli fritt, sjelfständigt och lyckligt. Af Dahl i Dresden, af Tidemand och Gude i Dissgldort hafva våra konstnärer sökt sin utbildning, af Norges skalder börja våra att hemta sina mönster — och, mina herrar! hvad som icke minst gör våra unionsförhållanden så löftesrika, det är eder t a kännedom om att Göta lejon icke längre behöfver springa öfver trenne strömmar, såsom der borta på väggen, på riksvapnet, för att komma Norge till hjelp mot en ovän; det skall i våra dagar komma på jernyi långt hastigare fram till gemensam strid. O vi veta, att när Norges lejon lyfter yxan i sina kraftiga ramar, så är det en vän, som höjer den till vårt bistånd. En skål derför för allt det bästa, vi ömsesidigt ega, en välgångsönskan för det bästa af hvad som åtskiljer oss, en välgångsönskan för det bästa af hvad som förenar oss! — och när jag uttalar detta, vill jag tilllägga: af Norge hafva vi svenskar sannerligen mycket att lära; må vi fritt och med glädje erkänna detta, ty vi visste och vi hoppades, att så skulle vara redan innan vi kommo hit. Det är derför och med djup tacksamhet för allt, hvad vi här erfarit, som vi af hela vår själ komma eder till mötes i en välgångsskål för brödrariket Norge. Lefve Norge! Efter middagen stannade man qvar en kort tid och samlade sig i de till salen angränsande rummen. Bland talen nämnes en af rektor Geelmuyden föreslagen skbl för den svenska qvinnan, hvilken föranledde humoristiska skålar för den norska qvinnan af grefve Sparre och C. A. Larsson. Till afsked talade professor Aschehoug under täta bifallsafbrott för ett tilltagande godt förstånd mellan brödrarikena.