vilja misskänna förslagets företräden i åtskilliga delar, kunde man dock önska, att Etskilliga vigtiga punkter blefve på nytt utredda af bevillningsutskottet. — Hr Wallenberg hade funnit, att Sseriges sjöfartsförhållanden icke blifvit nog tillgodosedda i den föreliggande lagen; det skgefast mera ut, som om denna tillkommit uteslutande för att gynna Norges intressen och förlama vår sjöfart. Regeringen hade här, liksom annars, hållit igen en stund, men släppt efter sedan. Tal. vågade dock icke taga på sitt ansvar att yrka afalag. — I ett längre anförande sökte statsrådet Wern visa, att Sverige ej härvid kunde göra någon förlust, utan fastmer vinst, så t.ex. hvad beträffar artikeln tobak, på hvilken vi förut gjort stora förluster. — I likhet med en föregående talare anmärkte hr Nordström, att, när man såge utskottets betänkligheter, oaktadt det förordat förslaget, man kunde med skäl tycka, att det dock barde bättre utredas, — Frih. af Ugglas bemötte de anmärkningar, som framställts mot förslaget. Det vore här frågan om att vinna ett länge Esyftadt mål, och man borde fästa sig ät ven vid den historiska sidan afsaken. Den utredning, som någon önskat, låge i sjelfva verket i denjk. propositionen och i förhandlingarna i frågan. Norge hade icke vunnit allt; hvad t. ex. bomullsindustrien beträffar, ligga vi öfver norrmännen och hade sålsdes härvid vunnit. Vinsten i det stora hela vore emellertid ömsesidig, och förslagats antagande komme att utöfva ett välgörande inflytande på de båda ländernas förhållanden. — Hr Nordström ville göra gällande, att man icke kommer långt med allmänna satser, och att norrmängen sjelfve icke ta git frågan så stort, som vissa bland de närvarande tealarne. Återremiss yrkades så väl af hr Nordström som af hr Almqvist, hvilken — gent omot frih. af Ugglas anmärkning, att den omtalade förlusten af omkring 200,000 rår blefve fullt ersatt af de stora fördelar, man kunde vänta — yttrade, att närsnda summa vore stor nog, om man finge mindre godt än för närvarande om pengar, — Resultatet blef, att lagförslaget vid votering, antogs med 81 röster mot 6 (återremis2). Under kammarens aftonplenum förekom till en örjan lagutskottets tillstyrkande utlåtande i anledning af den k. propositio nen om införande af det metriska systemet så väl vid jornvägstrafiken som vid handel med ädla metaller, ädelstenar och äkta perlor. I detta förslag kunde hr Wallenberg icke se annat än en allt för liten förändring, förenad med relativt allt för mycket bråk, och yrkade derför, ehuru varm vär af metersystemet, afslag på den grund att man nu icke ville allmänt införa detta rystem, Hr von Koch trodds förslaget vara ett steg i den rätta riktningen och förordade derför bifall. När jag inte för hela min rätt, så bör jag tagå en del, säger ordspråket; och detta borde här tillämpas, Metriska systemet vore redan kändt af landtbrukarne (hvilka tillämpade det vid vägningen af spannmäl, smör m. m.), men skulle man vänta, tills det med ens kunde allmänt införas, så komme det nog att dröja ad Calendas grecas. Hr von Gegerfelt försvarade utskottet dermed, att detsamma kunnat yttra sig endast öfver hvad som var föreslaget. För systemets införande vid jernvägarne mötte blott obetydliga svårigheter, hvarsmot hvad don allmänra rörelsen anginge, förhållandet vore ett annat. Hrr grefvar Oskar Mörner och C. G. Mörner talade för afelag, dels på grund af det besvär, som allmänheten till en början skulle få underkasta sig genom att nödgas hålla dubbla vigter, dels emedan vi redan ega ett decimalsystem. Statsrådet Bergström ansåg, att Sverige ännu icke är fullt moget för fullständigt införande af ifrågavarande system. Man borde härvid tänka icke blott på de bildades fördelar, utan äfven på svårighe terna för den stora massan af folket. Att metersystemet användes vid vägning af guld ! och silfver, vore en nödvändig följd sf den nya myntlagen, Regeringen vore betänpkt på att föranstalta utarbetandet af en, till folkskolornas tjenst afsedd, framställning angående det metriska systemet. Hr Wallenberg vände sig, då han på nytt fick ordet, mot Atskilliga af de pyssnämnde talarne. Man hade sagt, att införandet af vårt nu gällande system gått långsamt, men det går ibland långsamt med alla reformsträf. vanden. Civilministern hade äfven beskyllt dem, rom vore aphängare af en mera radikal åtgärd, för att vara ideologer. Men då vore ock den tyska rikskansleren ideolog, och om Gustaf Vasa, som äfven intresserade sig för afhjelpande af förbistringen i mått och vigter, kunde man säga detsamma, Den nu diskuterade k. propositionen vore en sann bild af regeringens re: formsträfvanden, hvilka kunde beskrifvas så här: mycket arbete, föga resultat. Votering i frågan anställdes slutligen, och segrade dervid utskottets hemställan med 34 röster mot 33, hvilka sistnämnde afgåfvos för afslag. Den k. propositionen med förslag till förordning angående de vilkor, hvarunder utländing må förvärfva eganderätt till fastighet i Sverige, hade af lagutskottet tillstyrkis, men mötte inom Första kammaren skarpt motstånd. Hr Nordström öppnade debatten . med den anmärkningen, att i lagförslaget. blott vore sammanförda lagbestämmelser, som vi på spridda ställen hafva förut; men att på detta sätt skapa en civillag kunde anres såsom föga lämpligt, Bättre hade då varit att fylla luckorna i de gawla förordringarna. Förslaget hade för öfrigt ej tagit hänsigt till den internationela sidan af frågan och vore allt för ofullständigt i det hela, allt för motsägande i detaljerna. — Äsnn skarpare kritiserade hr Rydin det nya förslaget. Hvarför skola de nu gällande bestämmelserna bindas fast vid en civillag, som sedan kan af en utländing åberopas, med den påföljd att de restriktioner, hvilka K. M:t efteråt kunnat finna sig föramlåten att vidtaga, komma till korta? De skäl, som föranledt riksdagens skrifvelse i ämnet, vore allmänt kända. Man ville förebygga utländ ska makters intervention för sina undersåtar samt undanrödja missförböllandet, att en per1. son kan på sätt och vis komma att tillhöra tvål. land. De svårigheter, som kunde uppkomma derigenom att svensk man nödgades föra rättegång eller anställa utsökning hos utländska myndigheter, hade man äfvenledesi velat förekomma, Utländska bolag borde l: vara förpligtade att svara inför svensk domstol, och det ej blott för sina fastigheter il Sverige, utan äfven för hela den rörelse, l som degsa bolag här bedrifva. Förslaget! endast upptoge frågorna, men löste dem icke, åtminstone icke på något lyckligt sätt, och kunde alls icke betraktas såsom speciallag, då det fäste alltför ringa afseende vid detaljerna. Hr v. Gegerfelt försvarade försla-! wet hland annat doerfär att dat innehäll ha