Aftonbladet – 10 mars 1874, sida 3

arvoden, som Almqvist uppbar, ingalunda räknades till de lägsta. Äfven under åren 1833-39 var jag ganska ofta gäst i Almqvists familj, men der visade sig ej nägra spår af armod. Äfven då klädde sig Almqvist med en viss elegans, och det hade han ej kunnat göra, om han l-fvat i betryck. Äfven under nämnoda period företog Almqvist, vär han varledig, längre eller kortare resor inom Sverige; men dessa verkställdes ingalunda såsom jag nyligen hört en person pästå .tll fots och med ränseln på ryggen: deremot hände att när ban kom till en trakt, som särskildt intresserade honom, sä slog han sig ner der stundom för ea vecka eller några dagar och gjorde då exkursioner, längre eller kortare, egentligen för att samtala med allmogen och studera dess lefnads förhållanden och åskådningssä t; denna sysselsättning beredde konom alltid stort nöje. Emedan han hade små behof — spirituosa förtärde han ogerna — lefde han på sina resor särdeles billigt, och resekostnaderna den tiden voro ganska lindriga; men det är otvifvelaktigt att om han och familjen, som han alltid höll mycket kär, hade lefvat iar mod, sä skulle hn visst icke företagit några onödiga resor. Åtmirstone de två första åren (1839 och 1840) hade icke Almqvist fast arvode af Hierta, utan erhöll ett visst belopp för hvarje spalt han skref i Aftonbladet, och förstnämnda år förekomma i denna tidning endast få uppsatser af honom. Den resa han vid medlet af 1840 företog till Tyskland och Fravkrike — äfven ti!l England, om jag ej misstager mig — bekostades icke at Hierta, hvilket styrkes äfven deraf att Almqvist hemsände korregpondenser :bäde till Aftonbladet och Dagligt Alle handa, hvilket, hvad den senare tidningen beträffade, Hierta icke skulle tillåtit, om han bekostat resan. 4) Det kan ifrågasättas om detför Almqvist såsom författare, i högra mening, var för-delaktigt att han blef publicist; det kan till och med betviflas om denna verksamhet öfverensstämde med hans skaplynne. Hvad som bestämdt kan påstås är, att den atmosfer, i hviken publiciteten då arbetade, icke var nyttig för Almqvist ej heller för flera andra publicister. Men Hierta var särdeles angelägen att till sina medarbetare i Aftonbladet äfven kunna räkna Almqvist. Den förre insög gaaska väl, att fastän hans tidning vann en allt större spridning, så var det likväl nödvändigt, att om tidningen fortfarande skulle förmå motstå de häftiga anloppen af konkurrenter och politiska motståndare, så mås ste han vid sin tidning fästa och intressera personer, hvilka redan såsom litteratörer eller. publicister. förvärfvat Big ett namn, och ju mera de af publiken redan voro. upp: burna i en eller annan riktning, desto bättre var det för tidningen, äfven om de i ganska mycket hade olika äsigter med Hierta, hvilken sjelf med en förvånande ihärdighet öfversåg, strök, ändrade och gjorde tillägg i uppsatser, som medarbetarne producerade, Den ofvan antydda omständigheten — Hiertas behof att vid sin tidning fästa celebra namn, äfven om deras innehafvare i ganska mycket afveko från Hiertas åsigter och icke alltid voro trägnpa medarbetare — kan förklara möjligheten af att personer med så olika skaplynne varit af Hierta sangagerade, säsom Andreas Möller, Georg Scheutz, Luttropp, Gustaf Hjerta, Crusenstolpe, Palmer, Theodor Sandström, OC. F. Ridderstad, Sturtzenbecker, Anders Linde berg, C. H. Rydberg, C. W. Kullberg, J. P. Theorell, C. W. Lilljeerona m. fl. 5). Hierta lade stor vigt på och tog i anspråk en stor del af tidningens utrymme för polemiken med de andra tidningarne. Han polemiserade äfven ofta med de tidnin: gar som stodopå ungefär samma ståndpunkt som han, och de tillvitade honom en ständig Strå att ligga öfver i diskussionen och att få sista ordet, Tidninpgskäbblet sköt tes derföre con amore af Hierta, men om än han på detta område var öfverlägsen i fyndighet, så uppkallade hun dock en mängd motständare, hvilka visst icke stodo honom efter i hänsynslöshet. I detta ständigt upprepade käbbel spelade de enskilda personliga förhällandena en stor roll. Aftonbladets stora spridniovg var naturligtvis, äfven ur materiel synpunkt betraktad, en stän digt äterkommande anledning till anfall från de tidningar, som hade mindre spridning och som derföre beredde sina utgifvare ringa inkomst. Hierta tvekade icke att orda om salarierade tidningar och att allt som oftast under polemikerna framkasta såsom en sannolikhbet, att än den ena, än den andra tidsingen icke skulle kunna utgifvas till årets slut af bristande uppmuntran från allmänhetens sida, hvaröfver också ingen Borde förundra sig, antydde Hierta. Å andra sidan skonades icke heller Hierta personligen, Det hörde till taktiken att häftigast angri3) Jag har nyligen samtalat med flere pesoner, som varit lärjungar i nya elementarskolan under Almqvists anställning der. De behålla hans namn änpn i ett kärt minne, och så är likaledes förhållandet med de lärare vid nämnda läroverk. hvilka der varit hans lärjungar 4) Det var först genom bankkamreren och boktryckaren J. Sandvalls 1849 yppade obestånd som Almqvists affärer kommo i oordning. Han förlorade icke blott förlagsfordringar hos Sandvall. utan han nödgades äfven inlösa af Sandvall utställda, med Almqvists borgen försedda reverser till e:t betydligt belopp. Om han då i stället för avt vända sig till en person, som lånade ut penningar mot hög ränta. hade förtrott sig åt sina vänner, skulle de anska säkert lemnat honom det erforderliga iträdet och den sorgliga katastrofen 1851 skulle uteblifvit s) Det torde ej behöfva erinrag, att dessa män icke här uppräknats i den ordning de varit medarbetare i Aftonbladet, och att åtskilliga af dem voro mycket löst fästade vid tidningen och dess utgifvare, mo: hvilken de förut eller sedan ej sällan hänsynslöst uppträdde. Auditör Lilljecronas engagement i Aftonbladet är karakteristiskt i afseende på Hierta. I den af Lilljeerova 1831 redigerade Skånska Correspondenten, som utgafs i Lund, förekom några uppsatser (vOpinionens makt, Qvinnans ställning m. fl.) hvilka för sina stora ider och det briljanta språket ådrogo sig Hiertas uppmärksamhet och aftrycktes i Aftonbladet. medan han antog att dessa uppsatser skrifvits af Lilljecrona, så erbjöds han en plats i Aftonblads-redaktion mot ett vida högre arvode än det obetydliga han hade i Lund. 1832 flyttade L. till Stockholm. Men efter någon tids samarbete med L. erfor Hierta att de omnämnda unppsatserna voro