Aftonbladet – 31 juli 1872, sida 3

År Andersson söm för ter än 19 år sedan första gången begaf sig från Sverige, hvar est han blott en gång förut helsat på, har naturligtvis icke kunnat undgå att här stöta sig på åtskilligt som sf oss anses oförenligt med hvad som tillhör lefnadsvett oöh god ton, och märkvärdigast af allt, så försäkrar hån,förefaller honom de s. k. bättres otillgänglighet, här det gällör stt visa någon af en lägre samhällsklass den minsta tppmärksamhet, på hvilken de dock i första rummet sjelfva görs anspråk; Det lider nästan intet tviftsl att den som här i landet, i likhet med hr Anderssön i Amerika, ville så ofta ombyta sysselsättning skulle stämplas såsom en på det hela oduglig äfventyrare och mötå8 iö6d misstroende i stället för med uppmuntran af en stor mängd folk, som älskar att skråmässigt hålla fast vid ett, äfven om detta visar sig minst lönande, och icke kan föreställa sig till hvilken höjd och mångsidighet en, af inga fördomar bunden menniskas verksämhet kan ntyecklas; blott den handlande kommit till fullt meåvetände äf sin egen kraft, som med lätthet bryter äfven de sken bartsvåraste hindren. Hvar finnas motstycken här till hvad jag sett i Amerika :en f, d. guvernör 1 staten Louislätä förtlenande sitt tarfliga bröd såsom advokat, en f. d. mayör, närmast motsvarande våra borgmästare, ien af Amerikas största städer förestående en pappershandel; eä ärtillerikapten såsom sättare på ett tidningstryckeri, en general såsom bokförare på en skeppsmäklares kontor 0. 8. V.?... I det landet inträffar allt som oftast, att stora affärsmän, hvilka börjat sin bana med två tomma händer och genom misslyckade spekulationer eller andra omständigheter plötsligt sett sig ruinerade, ånyo med gladt inod beträda ett af de lägsta trappstegen för att under ett vafbrutet och strängt arbete åter nå den höjd, från hvilken de så oförmodadt störtats; men huru sällan, om någonsin, får man se någon af våra förolyckade grosskandlare, sig sjelfva till heder och samhället till gagn, följa exemplet genom att, sedan hans kontor vid Skeppsbron blifvit stängdt, försöka sig såsoi en bland småkriämarne vid Hornsgatan t. ex.! — Fallet är ohjelpligt, heter det för det mesta, och förfall blir alltför ofta den naturliga följden häraf... Och dock — hvar vore mera af nöden, än i vårt jemförelsevis så lilla och obetydliga land, omerikanarens fasta vilja att tillgodogöra sig alla till buds stående resurser, hans inga ansträngningar skyende företagsamhet, hans mod att bjuda hvarje oblidt öde spetsen, hans tarfliga lefnadssätt och hans, aktning ingifvande, sielfkänsla? Hos hvilka, om icke hos oss, som utgöra en så liten del af verldens folk, borde — som förhållandet är i det stora landet med den republikanska statsförfattningen — hvar och en betrakta sig såsom en arbetare eller en arbetares jemnlike, utan afseende på börd, rikedom eller andra till fälliga företräden? — Först när vi kommit derhän, att bildningen, den sannaoch ödmjuka, antagits sågom den ende gradmätaren för individens värde, torde vi, såsom en nation, med tillförsigt kunna blicka framåt, försäkrade om att undslippa inre stormar och väl beredda att möta de faror, som tilläfventyrs hota oss utifrån och mot hvilka vi då med ett gemensamt mål för ögonen skola ännu i nederlagets ögonblick enhälligt höja amerikanarens skönt ljudande rop: Cheer up! Isidor KE. JE a ara nad