Aftonbladet – 19 juli 1872, sida 2

sångöfningarne mycket trögt. Elfrida sat! och vred sig fram och stillbaka på den lilla pianostolen, hvars skrufgångar gnisslande gåfvo tillkänna den misshandling de ledo George stödde armbågarne makligt på det fina gallerverket öfver strängarne i piano med all utsigt att snart krasa sönder det Stycket, som skulle sjungas, en duett ur Trubaduren, var uppsatt på notställarn, och tvisten gällde en not, som Elfrida alltid sjöng orätt. Denna elev hade börjat med att vara mycket ödmjuk och saktmodig, då hon sjöng fel, men hon hade slutat, som dy. lika alltid göra, med att vara mycket sjelf. belåten och egensinnig, Hvad läraren angår, så led han icke längre af Elfridas miss. tag, eller ock hade han vant sig vid martyrskapet, ty nu gjorde han sällan anmärkningar och, när det skedde, oftast gagnlöst. Agnes satt på litet afstånd, sysselsatt att skrifva några angelägna bref. Georges och Elfridas omvexlande prat och sång lämpade sig ej särdeles för henne att kunna hålla tankarne samlade. Nu, Elfrida! utropade kapten Treherne, går ni öfver i min stämma igen. Ni sjunger aldrig den tonen rätt — er not är G — ni måste falla in riktigt der. Oh! Jag hatar den noten, sade Elfrida, det tjenar till ingenting att försöka — jag lär mig den ändock inte. Ni öfvar er inte tillräckligt, svarade han. Ni är en sådan liten lat flicka. Här är ju så mycket att göra jemnt, att det aldrig blir någon tid till sångöfningar. Jag väntar med detta till dess jag kommer till Milborough. På Lawn räcker nog tiden till och då går jag öfver till Sorel Cottage ibland och öfvar mig med er och Ågneme