Aftonbladet – 19 juli 1872, sida 2

tt skaffa sig bättre underhåll lärer ej stå! vången till buds, söm är till fängelse dömd. : )m Han vill med arbete mildra cellens ens: ighet, så finnes sådant, enligt fångvårds-! tyrelsens berättelser, ofta ej att tillgå. l: straffarbetsfången å högst 2 år får dock — om ej alltid, så likväl framför de tilll nkelt fängelse dömde — arbete, och han tnjuter afkortning i strafftiden med en fjerledel af den tid, som öfverskjuter 3 månaler. Derför, och då det gifves flere slag vf brott, för hvilka blott frihetens förlust under viss tid kan vara alltför lindrigt traff, men straffarbete, särdeles i gemensamretsfängelse, alltför strängt, finner förf. en orist i nu gällande strafflag deri, att den upp: sager blott två slag af sjelfständiga frihetsstraff, fängelsestraffet och straffarbetet, och vill hafva infördt ett tredje frihetsstraff, en mellangrad mellan de båda andra, såsom flere främmande kriminallagar. Hur påföljden, att en förbrytare dömes till förlust af medborgerligt förtroende och skall såsom vanfrejdad anses, direkt motverkar hans återgång till ärlig och nyttig verksamhet, har förf. förut visat. Stadganiet härom bör derför ur strafflagen utgå. Ej så, att icke de, som föröfvat grofva och af det allmänna föreställningssättet såsom nesliga ansedda brott, skulie vara obefogade att deltaga i val, föra andras talan, innebafva embete o.s.v. — derom bör fortfarande stadgas å sina särskilda ställen -— men detta är något helt annat, än den vanfrejds-stämpel, som den frigifne straff-fången bär med sig, och som nekar honom arbete och bröd. Det är i prestbetyget han medför detta ödesdigra intyg, och i sammanhang med ändringen af strafflagen får man sålunda ändra förordningen af den 20 Jan. 1865 och öfriga författningar om frejdebetyg, som af presterskapet meddelas: när nemligen betyg om personers frejd skola utfärdas, är det presterskapet ålagdt att uppgifva, huruvida personen är dömd, för viss tid eller alltid, medborgerligt förtroende förlustig. — Huruledes man ändock kan, både tillförlitligare och beqvämare, vinna ändamålet att erhålla visshet, om en uppgifven person förverkat medborgerligt förtroende, visar förf. genom åberopande af de brottmålsregister, som i Frankrike varit i bruk sedan tjugu år och visat sig så ändamålsenliga, att samma bruk redan antar gits i ett par andra länder. Slatligen kommer förf, till det ytterst vigtiga förslaget om den ändring i såväl 5 kap. strafflagen som 1857 års förordning, att unge förbrytare om 15 till 20 år må, der så af domaren pröfvas lämpligt, försona sitt brott i särskilda förbättringsanstalter. Förf. anser den i strafflagen till fylda 15 år fixerade kriminella myndighetsåldern — hvarifrån visserligen undantag (straffnedsättning) kan ega rum för den, som ej fylt 18 är — vara satt vid alltför ung ålder; vår strafflag är också i det fallet strängare än de flesta europeiska straffla gar. Till denna fråga om förbättringsan stalter återkomma vi i det följande. Härmed afslutar förf. sin framställning af de nödiga förändringarna i strafflagen och bestämmelserna om straffarbete och fän gelsestraff; vi hafva ej här upprepat den del af motiveringen, som ligger i den kritik af de nuvarande stadgandena, för hvilken förut redogjorts. Hvad förf, vidare anför såsom nödiga åtgärder från statens sida — anställning af lärare vid fängelserna, till syn öfver frigifne, inrättande af peniten tiäranstalter för unga — samt om den en skilda verksamhetens uppgift och medel vid den offentliga fåugvårdens sida, få viiännu en, sista uppsats omförmäla.