Aftonbladet – 19 juli 1872, sida 2

HIUUBSHULI doM 13 Jul Om återfall till brott. ILL Vi komma nu till de af hr Olivecrona före1 jagna förändringar dels i förordningen af 857 om verkställande af straffarbete och ingelsestraff, dels i strafflagen. Först och rämst hemställer han till öfvervägande, om j. vid tillämpning af straffarbete för betämd tid af 2—10 år, det irländska fänelsesystemet borde försökas. Det kan ej ara riktigt att använda en bestraffning, om från början af första straffarbets-året il slutet af det sista är absolut lika. Tillörlitliga bevis på en verklig sinnesföränring hos fången kan man derunder ej vinna; ch en sedlig utveckling af fångens karaker är knappt möjlig, då han är alldeles assiv under fängelsedisciplinens tvång. För åda dessa ändamäl fordras, att efterhand emna fången vidgad frihet. Efter detta rogressiva system är det irländska fängelseräsendet ordnadt, med tre särskilda perioer eller afdelningar i fångbehandlingen. Jnder första perioden, vanligen 9 månader, ellstraff; under den andra straffarbete i semensamhetsfängelse, indeladt i fyra klaser, hvarvid fången genom godt uppförande an hastigare förflyttas från lägre till högre lass och sålunda vinna afkortning i straffidens längd; under tredje perioden förflytas fången till det s. k. intermediära fänselset, beläget på landsbygden, der han slipver nyttja fängdrägt, njuter en viss frihet och sysselsättes med jordbruksarbeten och lermed i samband stående handaslöjder. Efter straftidens slut står han under polisuppsigt. Grundtanken i detta system — säger förf. — är att, sedan fången genom nsligheten i cellen väckts till eftertanke, skall han i gemensamhetsfängelse genomgå en följd af gradationer i straffet, hvarunder han genom godt uppförande kan tillkämpa sig ökad frihet, samt slutligen i den tredje afdelningen ådagalägga den sinnesförändring, som hos honom försiggått, och den vunna moraliska kraft, som gör honom duglig att rätt nyttja friheten, när den honom återgifvits. Förf, har personligen utiirländska fängelser öfvertygat sig om den stränga disciplin, som der upprätthålles. Då syste met 1854 först började tillämpas, var strafffångarnes antal i de under regeringens omedelbara inseende stående fängelserna 3933, men det har sedermera nedgätt till 1288 vid början af 1871. Skulle man rygga tillbaka för kostnaderna, hvilka förf. dock ej anser böra blifva afskräckande, yrkar han att åtminstone den förändring måtte utan dröjsmål vidtagas, att alla gemensamhetsfängelser förses med nattceller, der fångarne kunna nattetid hållas fullkomligt afskilde från hvarandra, samt att stratfarbete på mer än två år (hvartill gemensamhetsfängelserna äro afsedda) alltid skall börjas med straffarbete i cell under tre till tolf månader. Utan den förra reformen har man blott allt för grundad visshet, att de goda frön, som vid dagens ljus kunna utsås i fångens hjerta, gå förlorade under samqvämen i de stora sofsalarne. Den senare åter påkallas deraf, att cellstraffet är enda medlet att göra en obändig förbrytares sinne mera mottagligt för förmaningar, än nu ofta är fallet, då han genast föres i sällskap med andra brottslingar. andra sidan yrkar förf., att cellstraff ej i något fall bör utsträckas öfver 12 månader. Ett ej alltför långt cellstraff är eg nadt att späka vilda lynnen, att bringa till eftertanke och ånger; men länge fortsatt, förslappar och förslöar det ej mindre själsän kroppskrafter och kan derigenom mot verka den positiva sinnesförändring, som bestraffningen har till ändamål att framkalla. Förf. anser, som redan är nämndt, hvarken straffarbete eller fängelsestraff, såsom de nu verkställas, nog afskräckande. Derför vill han, att såväl fängkosten skall inskränkas, som äfven att de till enkelt fängelse dömde ej skola ega att förskaffa sig bättre underhåll eller större beqvämlighet, än i fängelset allmänligen bestås, ej heller straffarbetsfingar tillåtas använda en god del af sina besparingar till inköp af snus och tuggtobak. Endast i sällsynta undantagsfall, såsom belöning för godt uppförande, borde sådana lindringar i det ådömda straffet medgifvas. Öfvergående till frågan om nödiga förändringar i nu gällande strafflag, uttalar förf. den öfvertygelsen, hvilken han, som väl bekant är, länge och med stor talang förfäktat, att dödsstraffet utan någon olägenhet kan försvinna ur allmänna lagen. Genom denna förändring skulle emellertid afståndet mellan straffarbete på lifstid, såsom straffskalans spets, och tio års straff arbete blifva för stort, hvarför han ifrågasätter den förändring, att i vissa fall straff arbete på bestämd tid kunde utsträckas ända till 15 är. Förf. åberopar härvid flere främmande strafflagars föredöme samt anmärker, att äfven nu det mången gång visat sig vid tillämpningen af 1864 års lag, att språnget mellan 10 ärs och lifstids straffarbete är öfver höfvan stort. Lagstiftaren har visserligen velat skarpt åtskilja de två straffarterna: straffarbete och fängelsestraff, det förra afsedt att vara ett strängare straff för en svårare förbrytelse. Men skilnaden framträder ej nog tydligt. Visserligen har den till enkelt fängelse dömde ofvan anförda förmån, att få skaffa sig bättre underhåll, hvarjemte har får arbeta eller icke efter behag, och vis serligen är den till straffarbete dömde i sak nad af sagda förmån, hvarjemte han är underkastad tvångsarbete. Det oaktadt torde den till mindre än 2 års straffarbete döm des lott snarare vara bättre. Möjligheter ERE ESODeNSTE EA RR RE ESR Ta SET ET ONE