Aftonbladet – 16 januari 1872, sida 3

Om läkarebildning för fruntimmer ) Den 14 Mars 1867 afgaf Sundhetskolle gium sitt svar, som uteslutande rör sig on möjligheten och lämpligheten för kvinna a medicinsk yrkesutöfning och embetsmanna verksamhet, hvarföre det torde tillåtas at anföra det i dess helhet. De egenskaper af uppoffrande ömhet, mildhe och tålamod, hvilka i allmänhet utmärka kvin nan framför mannen. och genom hvilka hon icke allenast naturligen blifvit satt till den späda menniskovarelsens vårdarinna och uppfostrarinna utan äfven vid vården om den sjuke och i nöd stadde öfverträffar honom, hafva otvunget ledt tanken därpå, att kvinnan, om hon kunde för värfva därtill erforderliga kunskaper och skicklighet. skulle lika väl som mannen, och i vissa fall måhända bättre, kunna egna sig åt läkarekonstens utöfning. En sådan tanke vinner stöd i det förhållande, att i vårt land kvinnor nästan uteslutande äro anställda till barnaföderskors hjälp, och att till och med bruket af instrument vid förlossningar blifvit åt en stor del af landets barnmorskor genom kongl. brefvet den 21 Fehruari 1829 anförtrodt, utan att skälig anledning förekommit att ifrågasätta återkallandet af detta förtroende, HEders kongl. maj:t har ock genom de den 18 Januari och 18 Juni 1861 inåder fastställda ordningar för fältskärsoch tandläkareyrkets utöfning medgifvit äfven kvinna rättighet därtill, då hon undergått de för sådan rättighets vinnande föreskrifna prof. Vid bedömande af kvinnans lämplighet till läkarekonstens utöfning, torde i främsta rummet tagas i betraktande, huruvida de åligganden. som Ilhöra läkaren, kunna åt kvinnan, med afseende på hennes kroppsoch själsegonskaper, anförtros och af henne behörigen fullgöras; samt derefter, och endast så vida detta skulle befinnas kunna ske, huruvida det kan vara för kvinnan möjligt att tillegna sig de mängartade och vidsträckta kunskaper och den skicklighet, som utgöra vilkor för rättigheten att utöfva läkarekonsten. De plikter. som åligga läkaren i allmänhet, ära inga andra än de, som af kärleken till nästan föreskrifvas; han är således pliktig -att vid sjukdomars behandling ej använda andra medel, än dem erfarenheten, vetenskapen och mogen pröfning godkänt; att sjelf, där fara är och sådant ske kan, söka upplysning genom andra läkares tillkallande och råd, att ej undandraga sin tjenst, är den erfordras, swmut art ej genom hemliga ukdomars upptäckande den sjuke skada och bedröfva. Om således läkaren, då han ej genom inträde i tjenst åtagit sig särskilda förpligtelser, kan vara förbunden att lemna sitt biträde äfven i de fall, som icke öfverensstämma med hans anlag och speciella studier, skall han likväl såsom endast enskild praktikns i de flesta fall kynna välja in praktik eller svsselsitta sig företrädesvis vid a sjukdomars behandling, särdeles på ställen, flera läkare finnas att tillgå. I betraktande häraf, och ehurn många sjukdomsfall äro af den inlig läkare svårligen kunna behandlas, lärer likväl intet ligt hinder böra finnas för kvinna: sig behörigen levitimera, att utöfva enskild läkarepraktik, och et på sådant sätt hon kan komma i tillfälle att hufvudsakligen gena sig ås de sjukdomars behandling, hvilka isynnerhet torde öfverensstämma med hennes anlag och kön, nemligen kvinnooch barnsjukdomar. Annorlunda förhåller det sig med de åligganden, som tillhöra likarebefattningar, äfven om ilitärläkaretjenster därifrån undantagas, Teke karg, hyilka at edörs kongl. j ; och hvärtill således enligt 28 2 regeringsformen Kvinnor icke kunna ifrågakomma. utan äfven distriktsoch stadsläkare. hvilka af kommuner och kommunala myndigheter antagas, äfvensom kurhusoch lasarettsläkare, hafva ovilkorlig skyldighet ej mindre att behandla hvilka sjukdomar och hvilka sjuka som än ock att verkställa andra läkareförriättningar, hvartill de af vederbörande myndighet kuna ivorånas, FHlaud dessa förokomua besigtningar w bevärlngswmanskap, obduktioner af döda kroppar, vesigtning och behandling af veneriskt sjuka af båda könen, ä 0 nd gar, om hvilkas Hands en Kvinna, utan att hennei nöturliga blygsamhet såras, lika litet lärer kunna anmodas, som det med sannolikhet kan antagas, att hon skulle förmå dem rätteligen utföra. Det kan dessutom med skäl ifråeg. sättas, om icke hit borde räknas sfgiivandet af betänkanden och attesier i ri smedicinska fall. där det rena förståndets användning bör yara östörd af känsla och fantasi. Häraf torde följa, att, om kvinnan ock kan anses tjenlig att i enskild praktik utöfva läkarekonsiea. hehnes kön och däraf beroende naturliga anlag likväl lägga hinder i vägen för hennes användande till läkarebefattningars bestridande. De enda undantig härifrån, som möjligen kunna ifrågakomma äro läkarebofattningar vid barnbördshus samt vid andra sjukhus för kvinnor och för barn, Mindre lätt torde vara att utan tvekan besvara frågan om möjligheten för kvinnan att tillegna sig de kunskaper och den skicklighet. som för läkarekonstens utöfvande erfordras. Den medicinska studiekursen är längre, svå och mera omfattande än någon annan; dan tvåeller treåriga lärokurs, utan föregående grundstudier, nyjlken I Norra Amörikas Fristater erfordras för ten medloinska examen, och hvarförufan hvem som hälst därstädes kan utöfva läkarekonsten, bör icke kunna jäfva detta omdöme, lika litet som den torde mana vill efterföljd. Emellertid jorde hvarken för inhemtandet af de vetenskaper, äkarekonsten behöfver för sitt ändamål använda, eller för uppfattandet af medicinens egna läror rågat hinder uppsvå från beskaffonheten af kvini ktuela förmögenheter, hälst om dessas 4) Se A,B, Dr 9,