Aftonbladet – 15 december 1871, sida 2

den ensliga bersån. Alltså föresatte jag mig att noga akta mig för. att nämna ett enda ord, som skulle kunna föranleda en dylik obehaglig undersökning. Men!... det påstås, att, när man sätter sig ned att skrifva, så vet man platt icke på förhand, hvad gom kan kommg ait stå på papperet. Det tror jag då ieke på; men hva2 jag deremot tror är, att Där ma7, skall fröjda sitt bjerta med talsnd3, det lätt slinter fram en hel mängd, som man varit fullt besluten att evigt förtiga. Med mig t. ex. begaf det sig på det sättet, att en dag, just som jag nyss förnyat min föresats att noga bevarg bersäåhemligheterna, det kom öfver mig en sådan hjertans åtrå att få ett litet afbrott i den oupphörliga ledsamma tystnaden, och under det att jag funderade hit och dit för att fundera ut någonting riktigt lämpligt, som kunde löna sig att försöka säga ett ord om, så råkade jag helt oförhappandes att yttra: Det var ofantligt, hvad fröken gret mycket sedan då på aftonen i bersån.. N Min stackars herre ryckte upp hufvudet och stirrade på mig, såsom hade hvarken han eller jag varit rätt kloka. Hvad menar du? frågade han, Jag teg besvärad; men det var för sent. Han plockade det ena efter det andra såsom en svärm hagel ur kroppen på mig. Och när jag talat om alltihop, med en och annan liten förändring, som jag i häpenheten försökte mig i, till förmån för mina egna förhållanden och min egen skarpsinnighet och som lyckades på så sätt bra, att han platt icke märkte oråd, ehuru det allt föll sig en smula kladdigt, så fick jag berätta om igen allt hvad fröken gjort, hurn hon stått och gått och satt sig och alltihop, och sedan fråade han ändock om igen, och ville veta, urg långe hon gråtit, hvilket jag icke kunde