Aftonbladet – 15 december 1871, sida 2

egeringen har det ridderliga narrverket blifit så rundligen utdeladt och ha de putnärkta männen blifvit så många, att det lir en utmärkelse att alls icke vara illustread med band och stjernor. — — Alltid föeslår regeringen aila möjliga understöd, hvargenom hon visserligen förskaffar sig vänner, nen folket får bära bördan: så var det reeringen, som föreslog, att konungens årslön kulle höjas från 64,000 till 84,000 specier. — På folkets bekostnad göres pensionsväsenlet alltmera omfattande — — Efter denna långa inledniog korsmer konlusionen: folkets båda tjenare, regeringen ch storthinget, äro oense och derför kan det j blifva något suadt konstitutionelt statsifo. Ministören saknar folkets förtroende; den Stangska ministeren, den Stangska anlan(!) i styrelsen bör bekämpas — — — (dessa ord kunde sannerligen tarfva en fördlaring, ty statsrådet Stang, som jemte prof, Schweigaard ansågs för landets mest begåfrade man, invaldes i statsrådet år 1845 vid 37 års ålder, och landets stora framåtskrilande på det praktiska området, utvecklinen af alla kommunikationer och räringssällor började just med Stangs öfvertagande vf det då nyupprättade in:ikesdspartementet; avs anda fick nyttsn häraf insedd äfven nom de segaste bondekxommuner, och hans wnda, som förblef hos regeringen, har sedan sifvit impulsen till alla de stora arbeten och oraktiska företag, hvilka gjort vårt land ricare och lyckligare än under någon föregånde period i historien). : Janes nämner tili slut själf hvad han inskar: män med J. Sverdrups grundsatser ch advokat Kildals åsigter (båda äro alteriativt storthingets presidenter), borde intaga lats uti statsrådet i Stangs och hans kollejers ställe. Men i verkligheten ha naturigtvis så upplysta, kunskapsrika och klarseende män som Sverdrup, Kildal och flera uf oppositionens chefer icke det ringaste att skaffa med Jaabeks statsupplösande ideer. De äro frisicnade oppositionsmän mot regeingen af samma alag, som finnes i alla konstitotionella stater; de vilja ha grundlagen 1tvecklad i sannt denokratisk riktoing, men en minister af desse riän skulle åstadkomma å förändringar i värt statslit. Men det skulle bli för vidlyftigt att ingå i nyanserna ati de olika politiska partierna här i landet. Jaabeks uppmaning till omröstning mot regeringen har väckt utomordentligt uppseonde, och alla tidningar ba varit öfverfylda af uppsatser och ledande artiklar derom. Många ha uppträdt med det blodigaste gyckel, som funnit näring derigerom, att Jaabek ungefär samtidigt lofvat enhvar af preaumeranterna på hans Folketidende ett litogrefieradt porträtt af den store utgifvaren. Saken är icke ett skärota med; Jaaktekstalrika parti arbetar lugnt och säkert mot sitt nål att bemäktiga sig storthioget och dymedelst genomdrifva sina önskningar, och sedan nya val försiggått ännu ett par gånger, skola vi tyvärr nog få erfara, att räheen och halfbildningen bemäktigat sig statsrodret.